Frågan är om inte Timbuktu är en av de svenska artister som tydligast insett albumets betydelse för den egna inkomsten. På något vis är det svårt att inte se att han ser det som en flyer för nästa turné. En ursäkt att ge sig ut på vägarna och en provkarta för att få lite nytt att spela. Att han skaffar sig spaltmeter av press genom att släppa en låt via The Pirate Bay (samtidigt som skivdistributören gnisslar tänder) och att han samplar Barack Obama visar att han hade fingret välplacerat i luften i höstas.

En high 5 & 1 falafel som alltså kom redan ifjol är så uppenbart en systerskiva till föregångaren Oberoendeframkallande att den nästan kunde ha kallats Oberoendeframkallande volym 2. Här är samma gamla vanliga blandning av funk- och reggaefyllda ljudbyggen. Trots det (OBFK, betyg: 6/10 så här i efterhand) har jag återkommit till den här samlingen låtar relativt regelbundet. I min mobila musikspelare är det ett av få album som överlevt utrensningen efter årsskiftet. Det är så klart ett gott betyg, trots att det spontana omdömet alltså bara är mer av samma samma.

På både gott och ont tycker jag att En high 5 & 1 falafel saknar självklara och uppenbara hits av kalibern The botten is nådd, Jag drar, Det löser sej eller Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Å andra sidan är den generella låtstandarden högre än någonsin, lägstanivån har höjts. Låtarna känns mer genomarbetade än någonsin, späckade med uppfinningsrika ljud som gör att det långsiktiga lyssnandet belönas. Som om det långa samarbetet med Damn! äntligen börjar ge avtryck i den inspelade musiken. Uppmärksamheten på detaljerna.

Jag gillar den avslappnade inställningen som präglar avskalade låtar som Säj inte nä säj jää och piratsläppet Tack för kaffet, trots att de inte är alls typiska för albumet som helhet. Kanske ligger det ändå en ”aukustisk gitarr och rap”-skiva och skvalpar någonstans? Eller varför inte en intim trubadurturné? Timbuktu och en gitarrist.

En enda gång tycker jag att det spårar ur. I avslutande 6an ger han sig på elektrostudset som etablerat sig som ny svensk hiphopstandard. Kalla mig bakåtsträvare och funkgubbe, men jag gillar det inte.

Men vad ska man behöva göra för att komma över den där senaste liveskivan nu då?

Välj mej (med Svante Lodén)
Finaste videon från albumet, inte så lite influerad av Frankenstein och Spik-bebis.

N.A.P.
Andra videon från albumet.

Tack för kaffet (med Dregen)