Halvvägs in på Breaking the Fourth Wall dyker Discothèque upp. Ett elva minuter långt monster till låt som inte alls är så dansant som titeln kan antyda. Det närmaste disco den överhuvudtaget kommer är att den snuddar vid en nerrökt fjordvariant när den inte vill bestämma sig för om den vill helst ska vara dubbig […][...]

Nej, jag är faktiskt inte privatsponsrad av nyzeeländska staten. Men vid sidan av naturliga fantasyfilmslandskap och ett och annat får finns ett så spännande och stimulerande musikklimat att artister därifrån, i vad som kan tyckas vara oproportionerligt stor utsträckning, hamnat i mitt fokus på senare tid. Efter Flight of the Conchords och Fat Freddys Drop, […][...]

Att vänta fyra år med uppföljaren till den smått lysande debuten Based on A True Story är förmodligen att betrakta som ett kommersiellt självmord. Men samtidigt är det fullt i linje med hur Fat Freddys Drop fungerar. De har aldrig brytt sig om hur man traditionellt bör göra utan gjort allt efter eget huvud. De […][...]

Fever Ray Fever Ray Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/ Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om […][...]

Trots att Birdy Nam Nam lockade med namn och beskrivning blev första konserten för fredagen precis som planerat Lady Sovereign vid Odeon (som flyttats något sen förra året). Med sig på scenen har hon en DJ (så klart) och en basist (ok, men varför då). Trots, eller kanske tack vare, att hon inte hunnit släppa […][...]

Egentligen är allt Matt Chicoines ”fel”. Om han inte hade haft den goda smaken att ha Joe Dukie som sångare på singelbomben Dust och ett par låtar till på sin senaste Recloose-skiva Hiatus on the Horizon hade jag aldrig kollat upp Dukies bakgrund och upptäckt hans koppling till Fat Freddys Drop. Dukie, eller Dallas Tamaira […][...]