Det känns som om det gått en evighet sedan den här skivan borde ha kommit. Eller åtminstone två tre år om jag nu inte ska låta känslorna styra. Dröjt har det hur som helst gjort. Ibland har det varit så nära att någon vågat säga: ”nu kommer den”. Men icke. Peshi har filat tills hon […][...]

Ibland är tajming allt. Common har haft en osviklig känsla under hela 2000-talet. ”Like Water for Chocolate” var den självklara hiphopkompisen till D'Angelos ”Voodoo”. ”Electric Circus” var den bångstyriga brorsan som ändå gick hand i hand med The Roots ”Phrenology” och Erykah Badus ”Worldwide Underground”. Genrebrytare. Därför gör det så förbannat ont att konstatera att […][...]

Use your mentality Wake up to reality Det har snart gått femton år sedan Neneh Cherry hiphopifierade Cole Porters I’ve Got You Under My Skin till AIDS-välgörenhetssamlingen Red Hot + Blue. En låt som i Nenehs version förvandlades till svettig och supersexig minimalistfunk, nästan uteslutande byggd kring basgången. Att videon till I’ve Got U Under […][...]

Vibrafonens plats i jazzfunken kan i princip härledas till en enda musiker, Roy Ayers. Han är den sorts legend som brukar plockas fram och dammas av för att ställas på scenen vid Skeppsholmen. Den sorts legend som framkallar svettningar hos oss som skulle vilja odla jazzskägg. Hos oss som inte fick nog av knasiga hattar […][...]

Jag har ärligt talat inte särskilt högt ställda förväntningar på festivalens första begivenhet. Jag har inte hört något av Zap Mama innan (inte riktigt sant, men nästan) och Maries ljumma recension av senaste albumet ”Ancestry In Progress” har väl inte hjälpt upp dem. Kanske är det just därför, att jag är så oförberedd, jag blir […][...]

Som att få smälla på bollen mot öppet mål från två meters håll och ändå inte lyckas med mer än stolpe in. Så känns det när jag lyssnar på ”True Notes vol. 1″, den första utgåvan på The Roots nystartade skivbolag Okayplayer Records. Uppställningen som mönstrats är i det närmaste oklanderlig ur ett okay-hiphop-perspektiv. Säkra […][...]

Två knöliga, lite illa skurna, kopierade pappersark i ett helt ordinärt cd-fodral. En hembränd skiva med orden ”don't bite” nedklottrade för hand med mjukt handlag. Gör det själv i ett nötskal. Kim Hill borde egentligen ha fått en bättre behandling. En större uppbackning. Men när storbolagen skär och skär och skär kommer någon i kläm. […][...]

För min del var årets omröstning mer spännande än någonsin. Under året har sju vilda kort blandats in i leken och jag kan ärligt skriva att jag inte hade en aning om hur listan skulle sluta. Eftersom fyra av skribenterna (Anders, Emelie, Kjell och Marie) bara varit med någon månad och tre (Kristofer, Susanna och […][...]

När det kommer till kritan handlar det egentligen om två saker. Rätt plats. Och rätt tidpunkt. När ”Baduizm” kom 1997 levde jag på den skivan. Jag hade säkert kunnat överleva en vecka utan både bröd och vatten om jag bara fått lyssna på Erykah Badus honungssöta stämma. Jag lever fortfarande på den skivan. Trots detta […][...]

Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så […][...]