”Laugh Now, Cry Later”. Ice Cubes senaste album, det sjunde i ordningen, sammanfattas smärtsamt väl av titeln. Det som de första genomlyssningarna nästan är en känsla av att det här nog inte är på riktigt, att Ice Cube bara skojar lite med oss, förvandlas efter ett tag till ett sorgsamt konstaterande att den forne NWA-medlemmen […][...]

Tjockisar har alltid haft en naturlig plats i hiphopen. Den flåsiga lite ansträngda rapteknik som blir det naturliga resultat av en rejäl övervikt är något som bland andra Fredrik Strage öppet erkänt går igång på. Själv har jag aldrig riktigt fattat storheten med Notorious B.I.G. och tycker på sin höjd att Fat Joe kan vara […][...]

Det hade egentligen räckt med det där fantastiska Dre-pianot i inledande ”Westside Story” för att jag skulle bli nöjd. När kyrkklockan ringer i bakgrunden strax innan 50 Cent börjar sluddra refrängen vet jag att jag snart kommer att springa runt och skrika g-g-g-g-g-unit! Likt en av Pavlovs hundar svarar min nacke på ännu ett benhårt […][...]

Alltså det går ju inte att hävda att det här är dåligt på riktigt med hedern i behåll. Dr Dre garanterar att lägsta nivå är hyggligt hög och Em skriver sina texter med vässad penna. Däremot är det inte särskilt svårt att upptäcka att autopiloten är påslagen. Det finns inget nytt under solen och om […][...]

Jag måste erkänna att jag faktiskt plockat bort Royce från listan över artister att hålla koll på. Efter det stora genombrottet med den mästerliga ”Boom” (jamen visst är det DJ Premier) plockade Sony fram det tunga artilleriet när det blev dags att spela in den egentliga debuten. Dre och The Neptunes fanns bland namnen som […][...]

När Nicholas Ringskog Ferrada-Noli för ett par veckor sen frågade sig varför rappare inte får vara klyftiga satt jag som vanligt där som ett levande frågetecken och undrade vilka de här kvinnoförnedrande snubbarna som majorbolagen signar på löpande band, som säljer miljonupplagor och spelas på MTV och ZTV dagarna i ända, är. Jag lyssnar trots […][...]

Jahaja. Beastie Boys hiphopens brådmognaste farbröder är tillbaka. Och de vågar sig på att göra en renodlad och fokuserad hiphopskiva. Kan de inte försöka göra något nytt? Skriva om några regler? Spränga lite gränser kanske? De där tankarna är egentligen inte mina, men jag har läst dem om och om och om igen i varenda […][...]

Jag vet inte hur mycket Timbaland har påverkats av att hänga med Bubba. Det kan lika gärna vara en slump, men sedan sydstatsrapparen klev ombord på Timbas Beat Club Records har en ny sida av Timbalands musik växt fram på riktigt. Den med ena foten djupt nere i söderns själ. Även om Ugly var en […][...]

Det märks tydligt att detta, Black Album, är tänkt som det sista för jiggaman. Det märks ur flera aspekter. För det första kan man se det som en summering då Jay-Z använder sig av flertalet olika producenter han jobbat med genom åren och dels för att han i varje låt berättar en liten historia, ofta […][...]

Det var titeln som gjorde det. ”West Koasta Nostra”. Smaka på den. För en gammal västkustskalle som undertecknade talade den till hjärtat. Mitt hiphoplyssnande är starkt rotat i värtkustens g-funk. För mig blev det omöjligt att stå emot när jag såg de där tre orden. Trots att jag egentligen aldrig lyssnat på Boo Yaa Tribe […][...]