En sak som verkligen glädjer mig på ett rätt tvetydigt sätt är de gamla klassiska band som efter att experimenterat i några plattors tid, men som sedan åter hittar tillbaka till själva essensen av det de står för. Jag tänker till exempel på Slayer, som efter några svagare plattor på 90-talet, åter är att räkna […][...]

Att enbart ha två låtar på en fullängdsskiva utsätter onekligen utgåvan för en viss risk. Är en av låtarna dålig faller ju minst halva skivan. Och faller halva skivan är det ganska svårt för den återstående delen att reparera detta. När det är två låtar på en skiva är oftast en av dem rejält lång, […][...]

Yob, det är grejen som du kommer gilla, sa flera kompisar som vanligtvis ger mig finfina tips på band och skivor. Finemang tänkte jag när ”The Unreal Never Lived” landade i postboxen. Men se där gick man på en nit. ”The Unreal Never Lived” har nu fått sin beskärda del i cd-spelaren och kommer troligen […][...]

Japanska Boris hade jag placerat i Rise Above/Southern Lord-träsket: malande sludge/drone. Därför blir jag lite förvånad när det handlar minst lika mycket om något man med lätthet skulle kunna ge prefixet post. Boris at Last -Feedbacker- är ett enda långt spår som skiftar i tempo, intensitet, men som genomgående har en massa ljud, samplingar, distortion […][...]

”Redan?”, sa Patrik Hamberg. ”Äntligen, det var på tiden”, tänkte jag. Draconians debutskiva kom hösten 2003 och sedan jag bekantat mig med den ordentligt har jag väntat på uppföljaren. Nu är den alltså här. ”Arcane Rain Fell” visar upp ett mer fokuserat Draconian, som om de slagit sig till ro och hittat sin plats. Det […][...]

2 in 1 är konceptet på Goatsnakes ”1 + Dog Days”. ”1″ (1999) och EP:n ”Dog Days” (2000) återutges med två svårtillängliga spår på köpet. ”1″ gavs först ut på Man's Ruin (och Rise Above), men när Man's Ruin gick i graven blev den som så mycket annat svår att få tag på, varför Southern […][...]

Långsammare. Mörkare. Bittrare. Än vad, frågar sig vän av ordning. Allt. Kanske är det något med klimatet i Göteborg, eller så är det bara en slump att två av de bittraste band jag känner till, Skitsystem och Abandon kommer därifrån. Till skillnad från kängpunkarna i Skitsystem befinner sig Abandon musikaliskt någonstans runt extrem doom/sludge och […][...]

Viktiga band: Candlemass, Cathedral, tidiga My Dying Bride. Namnet doom antyder vad det handlar om här. Långsamt och nedstämt, såväl stämningsmässigt som rent musikaliskt. Rötterna hittar vi hos Black Sabbath som av vissa anses vara det första doombandet. På 1980-talet leddes genren av svenska Candlemass som släppte ett antal bejublade album under andra hälften av […][...]