En sak som verkligen glädjer mig på ett rätt tvetydigt sätt är de gamla klassiska band som efter att experimenterat i några plattors tid, men som sedan åter hittar tillbaka till själva essensen av det de står för. Jag tänker till exempel på Slayer, som efter några svagare plattor på 90-talet, åter är att räkna med i allra högsta grad. Eller My Dying Bride, som gick igenom samma fas.

Visserligen kan det sägas vara lite stelt och tråkigt att det där experimenterandet inte gav mer än det gjorde, men det gjorde nog båda banden gott att testa vingarna. Samtidigt är det skönt att de är tillbaka och gör det de gör bäst helt enkelt.

”A Line of Deathless Kings” är glädjande nog nämligen väldigt mycket My Dying Bride. Stråk- och keyboardarrangemang har fått stå tillbaka, och det är gitarrerna och Aaron Stainthorpes röst och texter som står i centrum. Samma visa som på ”Songs of Darkness, Words of Light” alltså.

Och det är ju just det som bandet gör allra bäst. ”A Line of Deathless Kings” är en mörkröd, vacker och smått självömkande historia från flaggskeppet inom den romantiska doomen, men den är också som bomull för själen när mörkret kryper närmare. Stainthorpe låter sargad och plågad på sitt karaktäristiska vis när han ömsom pratsjunger, ömsom growlar (lite för lite dock) och ömsom sjunger rent. Mangelpartiet i slutskedet av skivan är lika förvånande som nödvändigt.

Återigen en genuin platta från ett gäng som har hittat hem.