Chromeo och Sébastien Tellier i sina största axelvaddar. Ungefär där hittar vi Society. Nu när vi på allvar tagit klivet in i det andra årtiondet det här millenniet så borde vi också växla över till en annan musikhistorisk influens för popdansmusiken. Åttiotal borde bli nittiotal. Men än så länge hänger pastelldecenniet kvar – och definitivt […][...]

Och eftersom jag skrivit om 4CD-Chic-boxen Nile Rodgers presents The Chic Organization vol. 1/”Savoir Faire” passar det väl alldeles utmärkt med en Spotify-lista. Riktigt bra utdelning, dessutom – det var väl egentligen bara Norma Jeans High Society som saknades av de låtar jag verkligen ville ha med. Precis som boxen blir det inte bara Chic-låtar, […][...]

När den överlevande musikmotorhalvan i den fantastiska sjuttiotalsprodukt som var Chic bestämmer sig för att för första gången samla ihop gruppens musikaliska arv i en box är det Everybody Dance som får öppna dörren. Inget kunde vara mer självklart. Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah) var först. Le Freak har blivit gruppens allra mesta signum. […][...]

Det finns många sätt att snabbt få mig välvilligt inställd till ett album. Ett sätt är att låna Paul Shapiros flöjt från Frankie Knuckles och Eric Kuppers magiska The Whistle Song (en av de bästa låtar som spelats in). Ett annat sätt är att göra sin egen tolkning av Sterling Voids It’s Alright (också den […][...]

Åttiotalet var mycket. Mycket färg. Mycket hårsprej. Mycket axelvaddar. Mycket musikalisk kreativitet. Mycket ljud. I den pop som kom att sätta tonen för hela åttiotalet, från decenniestartens New Romantics hela vägen fram till avslutningsårens housepop, var att man gärna hade väldigt mycket ljud. Och gärna mycket eko. På sången. På trummorna. Gärna eko på ekot. […][...]

En jazzsångerska till mamma och en Chet Baker-manager till pappa, uppvuxen i sextiotalets Greenwich Village, hängde med folk som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Charlie Mingus och John Lennon. Det är lite svårt att inte sugas in i den musikaliska världen med den starten. Sedan dess har Danny Krivit varit en av de riktiga pionjärerna i […][...]

Tanlines’ Real Life var ett av 2010 års mest återkommande teman. It was a past life thing/It wasn’t anything at all. Till och med när de på blodigt allvar gjorde en vuvuzuela-version inför fotbolls-VM så fungerade det. Jävla hipsterdisco. Jävla afropop. Jävla häxblandning. Volume On är egentligen en samling av material disparat både ifråga om […][...]

I de senaste årens nu disco-våg har belgiska Aeroplane varit ett av de mest intressanta namnen. Små mästerverk som deras genredefinierande Whispers tillsammans med Kathy Diamond eller deras Au Revoir Simone-inlånande remix av Friendly Fires Paris. Frågan är därför vad som egentligen gick snett i studion när I Don’t Feel kom till. Och hur många […][...]

Halvvägs in på Breaking the Fourth Wall dyker Discothèque upp. Ett elva minuter långt monster till låt som inte alls är så dansant som titeln kan antyda. Det närmaste disco den överhuvudtaget kommer är att den snuddar vid en nerrökt fjordvariant när den inte vill bestämma sig för om den vill helst ska vara dubbig […][...]

Black City. En nedsläckt storstad med tomma gator. Till synes helt öde utan en människa i sikte innan dova men ändå tydliga sakta pulserande basgångar avslöjar att så inte är fallet. Långsamt upptäcker man att de letar sig ut genom sprickor i väggarna tillsammans med svaga ljuskäglor från dunkelt upplysta dansgolv i de hemligaste av […][...]