Det var väl inte ens en tidsfråga. First Aid Kit har inte slagit igenom över en natt. De har varit på väg hit hela tiden. Hela vägen från debut-EP:n Drunken Trees och albumet The Big Black and the Blue. Det var lite ljumt på The Big Black and the Blue. Det var som om albumet […][...]

Det är svårt. Knepet att lyckas göra originell rockmusik utan att ha tagit färg av influenser. Kalmar-killarna i Let’s Say We Did lyckas ändå komma mer än halvvägs i mål. Man balanserar på rätt sida de uppenbara passningarna till/stölderna från Pavement eller Guided By Voices och gör det med den äran. Detta första album, som […][...]

Vi som har ett jobb på dagen också trillar in lite sent. Biljetter finns kvar och utanför försöker de kränga de sista. The Ark har hunnit halvvägs när jag vandrar in i ett soldränkt Azaleadalen. Det är ett väldigt slött The Ark som möter mig. De är helt svartklädda och här finns inget spår av […][...]

Jag kom i kontakt med Malmöbandet Solander av en ren slump. Det var när jag klickade runt på myspace.com i jakt på förband till min klubb Freaks N geeks på Debaser Malmö som jag upptäckte denna lokala pärla. Imponerades över deras förmåga att med små medel förvandla till synes ganska enkla popmelodier till något alldeles […][...]

De fyra gentlemännen i Monsters of Folk är inte vilka som helst. Det finns hundratals släpp där M. Ward, Jim James (eller Yim Yames som han kallar sig), Conor Oberst och Mike Mogis varit inblandade. De är alla fyra giganter inom en genre lika het på samarbeten som hiphopen. I konvolutet rabblas gitarrsponsorer. De har […][...]

M. Ward, Jim James och Conor Oberst har setts på scen tillsammans vid flertalet tillfällen. Redan för fem år sedan namngav de sin söta supergrupp Monsters of Folk. Så den 22 september släpper de då äntligen ett album. Albumkonstellationen har även sällskap av Obersts ständige vapendragare Mike Mogis. På hemsidan bjuder de på spåret Say […][...]

I början av året publicerade New York Times en seriestrip av Jeffrey Lewis. Den hette A Year in Love and Music och var en kort sammanfattning av hans gångna år, med en ruta för varje månad. Vi får se hur Lewis går från att fira the best Valentine’s day ever med sin kompbasist tillika flickvän […][...]

Först trodde jag att det var Gary Louris som körade på sistaspåret Cartoons and Forever Plans. Ingen kan lägga en stämma som Louris. Låten har så mycket gemensamt med Jayhawks att Michael Stipe, som är den som egentligen körar, försvinner. Cartoons and Forever Plans är gullig, stompig och lekfull och ingenting som LadyLuck i övrigt. […][...]

Au Revoir Simone Still Night, Still Light Moshi Moshi/Bonnier Amigo Pop med försiktiga, men intensiva ljudmattor. Myspace Conor Oberst Outer South Whichita/Bonnier Amigo Har återigen med sig Mystic Valley i ryggen. Myspace My Latest Novel Death and Entrances Bella Union/Bonnier Amigo Skäggig kvintett från Skottland med emonamn. Myspace Bloc Party Intimacy Remixed Whichita/Bonnier Amigo Det […][...]

Låtlistan på samlingen Dark Was the Night gör mig lätt illamående. Nog visste jag att mitt musiklyssnande var förutsägbart, men snälla, låt mig vara. Här finns Yo La Tengo, The New Pornographers, Bon Iver, Gillian Welch, Andrew Bird och Grizzly Bear. Trettioen låtar till största delen amerikansk storbolagsindie. Bekväm, hyfsat slätrakad svenneamericana och akademikerrock. Allt […][...]