Jag kom i kontakt med Malmöbandet Solander av en ren slump.

Det var när jag klickade runt på myspace.com i jakt på förband till min klubb Freaks N geeks på Debaser Malmö som jag upptäckte denna lokala pärla. Imponerades över deras förmåga att med små medel förvandla till synes ganska enkla popmelodier till något alldeles extra. Bright Eyes-vibbarna var väldigt närvarande och låten Narcissus gick knappt att få ut ur huvudet efter några lyssningar.

Behöver jag säga att vi bokade dem på studs?

Ett år har gått och Solander har nyligen släppt debutskivan Since we Were Pigeons på A Tenderversion Recording. Jag får fortfarande känslan av att sångaren och låtskrivaren Fredrik Karlsson lyssnat mycket på Conor Oberst genom åren även om hans stundtals nästan viskande och raspiga sång känns mer komplex än så.

Fredrik kompas av medlemmar från bland annat Fredrik (!), Vit Päls och Scraps of Tape och låtarna knyts ihop fint med hjälp av stråkar och stämsång. Någon skrev att Solander låter som om Bonnie ‘Prince’ Billy kompats av Why? och det är inte ett helt orättvist omdöme.

Musiken platsar nämligen lika bra i lo-fi facket som i singer/song-hörnan. Det här är på intet sätt nyskapande eller revolutionerande men låtarna och melodierna är tillräckligt bra för att sticka ut bland den uppsjö band och artister som gör den här sortens musik.

Texterna tar upp livsnödvändigheter såsom Fleet Foxes-konserter och resor till Brooklyn. Sådant som vi alla längtar efter alltså. Och visst längtar jag – jag längtar efter att följa Solanders fortsatta utveckling. Det här kan nämligen bli hur bra som helst.

Lyfter på hatten och önskar dem lycka till.