Först trodde jag att det var Gary Louris som körade på sistaspåret Cartoons and Forever Plans. Ingen kan lägga en stämma som Louris. Låten har så mycket gemensamt med Jayhawks att Michael Stipe, som är den som egentligen körar, försvinner. Cartoons and Forever Plans är gullig, stompig och lekfull och ingenting som LadyLuck i övrigt.

Maria Taylors tredje soloalbum efter uppbrottet från Azure Ray, är fyllt av separationslyrik och gråtfärdiga gitarrackompanjemang. Taylor rekommenderar lyssnaren ett mörkt rum, tända ljus, hörlurar och horisontellt läge. Trots att hon så länge stått vid sidan av Conor Oberst verkar hon inte veta vad mörker är. LadyLuck är trots sina smått uppgivna texter ett inte alltför sorgligt alster.

LadyLuck andas förnyelse. Albumet skrevs till stor del inför en flytt till Los Angeles och det är kanske uppbrottskänslorna som speglas i både text och musik, tillsammans med det nya och hoppfulla som gör LadyLuck aningen djupare än en vid en första anblick. Jag håller inte alls med om stämningen Maria Taylor anser att man bör skapa sig inför lyssnandet på albumet, det är betydligt ljusare än så. Men så kanske det också beror på vad man är van vid.

LadyLuck är mer radiopop än indie. Spår som Time Lapse Lifeline och titelspåret LadyLuck är otvungna och… trevliga, och det är väl i stort vad jag har att invända mot albumet. I övrigt är det en välproducerad historia som inte har mycket att göra med Taylors tidigare kolögonsgnuggade Saddle Creek-produktioner. Säger jag vuxet vänder ni i dörren, men ni fattar. Lyssna på Orchids eller Green Butterflies istället.

Maria Taylor Time Lapse Lifeline

Maria Taylor Cartoons and Forever Plans