Jag kan inte komma på någon skiva som jag längtat mindre efter än en ny Tom McRae-platta. Den självbetitlade debuten spelade jag ganska mycket, det lät så då. Uppföljaren Just Like Blood var tråkigare än Christian Kjellvanders senast och nu kommer då King of Cards, ännu värre. I mjuk Grand Drive-anda ylar McRae med mörk […][...]

Jag lyssnar på Christian Kjellvander för första gången sedan ”Songs From a Two-Room Chapel” kom och något halvår efter det. ”Faya” dyker upp vid samma årstid som debutskivan gjorde, men tre år efteråt, med en tydlig pekpinne att ”nu går du inte ut mer i år, nu är det höst, regn, rusk och whisky i […][...]

Jag har inte lyssnat på St. Thomas sen ”I'm Coming Home”. Den är så enkel och skruvad i sin falsettsång att den blir hemtrevlig. Men trots korgossesvänget på ”Take a Dance With Me” och ”Oh I Have Left the Ground” kändes det som Thomas Hansen inte passade in nånstans förutom på hyllan. De söta texterna […][...]

Det är nästan höst och tekoppsskivorna anfaller. Gigantiska hästtäcken som skymmer solen. Det är elakt. September som är så fint. De kunde vänta till november. Eller januari. Eller för att citera Shooting John från Helsingborg. ”Giving up hope. Man, it seems to be in fashion this year. And who am I not to follow you?” […][...]

Jag har alltid haft lite svårt för det som klingar för lättsamt och mustigt. Det som känns för folkligt och vuxet på nåt soligt och stadsfestivalaktigt sätt. Och nånstans i mig skavde det lite när jag hörde några få spår av Malmöbandet Björns Vänner innan sommaren förra året. Men i slutet av sommaren 2003 var […][...]

Med en övervikt på 25% plockade en kille från Göteborg hem årets läsaromröstning. Över huvud taget verkar det som om ni tyckt att det varit ett bra år för svenskproducerad musik. På topp tio hittar vi lika mycket svensk som utländsk musik och de tre översta platserna tillfaller alla inhemska artister. 1. Håkan Hellström ”Det […][...]

Det bästa med musik är de oväntade fynden. Att bandet du aldrig hört talas chockar dig, som en förälskelse. En förälskelse du måste berätta om för alla du känner. The Celophane Flowers ”Too Good to Be Famous” är ett sånt fynd. Akustiskt avskalat vemod, baserad på såväl country som pop och psykedelika. Sparsamt kompat och […][...]

Jag trodde jag hade skrivit allt som jag kunde förmå att skriva om Christian Kjellvanders musik. Jag hade skrivit om Loosegoats och Songs of Soil (Christian tillsammans med brodern Gustaf Kjellvander). Det var med en tveggad glädjekänsla i magtrakten som jag mottog ”Songs from a Two-Room Chapel”. Skulle inte det här bli tjatigt? Kunde den […][...]

Kan musik kännas som om livet rinner ur kroppen? Sådär som på Omaha beach-44, eller Himmelska fridens torg-89. Kan musik beröra sådär som den där killen i parallellklassen som var dubbelt så stor och som kallade en själv för ful, eller den där tjejen som sa att man inte dög? Finns det musikaliska resor som […][...]

När lo-fi musiken började bli stor under mitten av 1990-talet kom det lundabaserade bandet Loosegoats bli något av galjonsfigurer. Inte så konstigt kanske. Ett band bestående av män i tonåren med musikalitet och en lagom cool attityd. Utan tvekan var det redan från början så att grundaren av bandet (1994) Christian Kjellvander som tog kommandot. […][...]