The Gaslight Anthem har inte bara New Jersey gemensamt med Bruce Springsteen, även musiken har starka drag av statens store son. Det är heller inget bandet förnekar, tvärtom är det ett självändamål. Frontfiguren Brian Fallon hävdar till och med i pressreleasen att det gedigna historieberättandet som genomsyrar Springsteen musik var något de själva ville uppnå […][...]

Det är Jackson Brownes röst som fortfarande håller. Resten är ingenting. Rösten kommer han i och för sig långt med. Extremt väl bevarad genom åren. Men Browne – plastansiktet – numera med skägg, gör inte spännande låtar längre. Det var väldigt längesen. Det var längesen Bush-kritik engagerade också. Vilket, förutom lite sextiotalsnostalgi, är exakt vad […][...]

Nej, säger Everlast (som också går under alter egot Whitey Ford, Erik Schrody står det emellertid i hans födelseattest), titeln på den nya skivan anspelar inte på Bruce Springsteens The Ghost Of Tom Joad. Snarare ger den uttryck för ett medvetet val att distansera sig från den tillbakalutade akustiska ljudbilden som närapå blivit ett artistiskt […][...]

Det var svårt att inte beröras av charmen och innerligheten som genomsyrade 2006 års Boys and Girls in America och jag var inte ensam att lovsjunga The Hold Steady. I likhet med bland andra Pitchfork placerade jag den högt upp på listan över förra årets bästa skivor och när nu nya släppet kommit är förväntningarna […][...]

Klockan har hunnit bli ungefär tio i tio på måndagskvällen. Springsteen tar fram den långa gula önskelappen som det står Racing In The Street på. De vackra pianotonerna ljuder ut över Valle Hovin och jag sluter ögonen. I got a sixty-nine Chevy with a 396 Fuelie heads and a Hurst on the floor She’s waiting […][...]

Det är över nu. E Street Band har gjort sitt sista besök i Sverige. Egentligen gjorde de det redan för fem år sen, för utan Danny Federici är det inte E Street Band. Nästan, men inte helt. Klockan talar sitt tydliga språk. Tillsammans med naturlagarna gör den att E Street Bands dagar är räknade. Anledningen […][...]

Det är slut nu. Inga ord kan rättvist beskriva vad jag var med om ikväll på Ullevi. Inget kommer någonsin kunna mätas mot detta. Bruce Springsteen och E Street Band gör slut med Sverige på ett sätt som inte är annat än gudomligt. Och därmed också på min tid som musiktyckare. För det går inte […][...]

I fem år har gnagt och skavt. Att jag var så dum att jag inte stannade och såg den andra spelningen på Ullevi. Den första spelningen var ju galet bra. Min första med Springsteen och på ett fullsatt Ullevi skapades magi. Trots att det nu i backspegeln fanns en hel del döda ögonblick den kvällen. […][...]

Visst är det häftigt att kvällens konsert inleds med en furiös version av Born In The USA. Första gången på evigheter den spelades i den här versionen. Inte så kul låt, men responsen är monumental och Springsteen vrålar sig igenom låten så att det skakar i Vita Husets fundament. Dessutom fortsätter önskelåtarna dyka upp. Ikväll […][...]

Det behövs lite perspektiv på tid. Närmare bestämt på Bruce Springsteen och E Street Bands ålder. Äldst i bandet är Big Man. Clarence Clemons är född 1942. Mitt under brinnande världskrig. Precis som Muhammed Ali, Lou Reed, John Wayne Gacy, Barbra Streisand, Christer Ulfbåge, Paul McCartney, Laila Freivalds, Jimi Hendrix, Bosse Ringholm och Harrison Ford. […][...]