Basement Jaxx gör några bra grejer på senaste skivan. De fortsätter att gräva upp sin egen stig långt vid sidan om de flesta andra. Det är en bra sak. De undviker att hoppa på det senaste årets kanske mest obehagliga trend: rockdansen. Det är en bra sak. Men resten. Nja. Okej, det här är självklart […][...]

Beroende på vilket format av Madonnas andra singel från Confessions on a Dance Floor du köper kan du se fram emot remixade versioner av titelspåret från namn som Paul Oakenfold, Green Velvet och Lu Conten själv. Men dem får ni upptäckta på egen hand. Det här handlar om mötet mellan Madonna och Pet Shop Boys. […][...]

Kan inte påstå att jag direkt låg sömnlös av spänning inför släppet av Palookaville. Ett nytt Fatboy Slim-album kändes inte som något att gå i taket över. Mestadels för att Fatboy Slim för mig alltid i första hand har varit en singelartist. Hur många toppsinglar Norman Cook än bjudit på genom åren har han, precis […][...]

Jag vet, jag är säkert diskad. Eftersom jag inte tyckte att Gorillaz var ett snedsteg, utan istället det enda sätt Damon Albarn kunde gå framåt på. Och dessutom en fantastisk skiva. 13 hade några bra spår, men jag tog knappt ut den ur förpackningen sedan inköpsdagen. Out of Time växte ur sin ganska trista kostym […][...]

Fireside tränger sig på. Tumlar runt ens fötter. Som en vårvind som rycker med sig det där lösa vintergruset. Det träffar en i ögonen och får tänderna att gnissla. Trängt sig på har Fireside gjort sedan debuten ”Fantastic Four” 1994. En skiva som för första gången, i varje fall i Sverige, blandade känslosam sång och […][...]

Aldrig tidigare har jag känt mig lika mycket som målgruppen som när Green Days ”International Superhits” landade i min hand. 21 låtar. Jag kunde nynna nästan allihop bara genom att läsa titlarna, men hade bara fem av låtarna i min skivsamling. Snacka om fullträff. Green Day är på många sätt trallpunkens kommersiella fäder. Inte så […][...]

Jag tvekar om jag skall vara förbannad på att de håller så hårt på myten om the Gorillaz eller om jag skall gilla det till döds. Jag vet inte. Jag är väldigt nyfiken på vilka alla runt projektet är, men jag tycker samtidigt det är en fantastisk idé de byggt upp (eller: jag tycker det […][...]

För några veckor sedan släppte medlemmar ur två av britpopens storheter, The Verve och Blur, soloalbum. Det ena var trist, förutsägbart och pretentiöst. Det andra var busigt, spännande och ganska pretentiöst det också. Naturligtvis finns det ingen tvekan om vad som är det bättre resultatet. Graham Coxon har släppt en soloplatta förut. Då var det […][...]