Redan i förordet till boken Our Band Could Be Your Life gör författaren Michael Azerrad klart att hans text inte kommer att handla lika mycket om musiken som om människorna som spelade in den. För mig blev det där lite av en utmaning och en gnista som tändes till en idé, borde inte någon (läs […][...]

Han fick göra precis som han ville, sas det. När Beck skrev på majorskivbolagskontrakt med Geffen hade de gått med på ovanliga friheter för en ny artist, för att få hans underskrift på kontraktet. Han fick släppa skivor lite var han ville, så länge han bara lät Geffen få de stora skivorna. Han visade det […][...]

Jag är då alltså den sista av de tre färskingarna på dagensskiva.com. Bor i Stockholm, är nyss fyllda 18 och har ett High Fidelity-liknande förhållande till musik, minus gråtrunkandet. De flesta genrer kan gå hem hos mig, men säkra kort är allt med jangliga gitarrer, ledsna män och undertryckt ilska. Till mina favoriter hör Beat […][...]

I pauserna mellan allt äggmålande, kycklingar, must och påskharens mystiska besök hos barnen, och för den delen även hos oss som inte tappat suget efter godisfyllda wellpappägg, kan det vara skönt att koppla av med lite musik i vårsolen eller i tv-soffan. Till skillnad från julen så har påsken ingen direkt musik knuten till sig, […][...]

”Girl, you really got me going”, ljuder gitarren i sista låten ”Dropout Boogie” (en Captain Beefhart-cover) som vore de en Kinks-refräng. Även om VV och Hotel egentligen sjunger om något annat. Och när låten är slut har jag fått min dos. Och jag känner mig nöjd. Riktigt nöjd. VV sjunger precis så där som jag […][...]

Något av det bästa med att skriva för dagensskiva.com är att det ger så mycket tillbaka. Ett av de tydligaste exemplen på det från senare tid är mitt inköp av Deerhoofs Holdypaws. Det började med en tråd på diskussionsforumet med rubriken Indie-math-rock framförd av mentalpatienter (Deerhoof). Sånt måste ju uppmuntras tänkte jag, så naturligtvis beställde […][...]