dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Beck: One Foot in the Grave
One Foot in the Grave (album, mp3) Beck
2009
K Records/Iliad Records
10/10

Friare Beck, återsläppt

Han fick göra precis som han ville, sas det. När Beck skrev på majorskivbolagskontrakt med Geffen hade de gått med på ovanliga friheter för en ny artist, för att få hans underskrift på kontraktet. Han fick släppa skivor lite var han ville, så länge han bara lät Geffen få de stora skivorna.

Han visade det redan veckan innan Mellow Gold släpptes med Stereopathetic Soulmanure som var ihopsamlade live- och sovrumsinspelade låtar som släpptes på gamla punkfanzinet Flipsides skivbolag. Det var en ganska rörig samling låtar; både ganska tramsiga skämt (Satan Gave Me a Taco, Ozzy) och ruffig noiserock (Pink Noise, Cut ½ Blues). Men också akustiska folklåtar, bland annat en liveinspelning av vad som skulle bli titelspåret för nästa skiva, One Foot in the Grave.


När inspelningen av Mellow Gold var klar åkte Beck till Olympia för att spela in i Dub Narcotic Studio tillsammans med Calvin Johnson (Beat Happening). Han samlade ihop ett band med Chris Ballew (The Presidents of the U.S.A.), James Bertram (Lync), Scott Plouf (Built to Spill), Sam Jayne (Love as Laughter) och Mario Prietto. Tillsammans gjorde de ett album som slåss med Odelay om platsen som Becks bästa album.

En av de mest instrumentella delarna av albumet är Calvin Johnson, som producerat. Allt är präglat av K Records skapare. Både hur det låter, men också hur Beck skapar musik. Utan Beat Happening hade Beck aldrig låtit som han gör. Men det skulle samtidigt vara orättvist att säga att skivan är någon annans förtjänst än Becks. För det är han som är främst i ledet, både framför mikrofonen och med gitarren.

Han lutar sig mot en rik tradition av blues- och folkmusiker, tolkar och uppdaterar — sätter traditionen i ny kontext. Lånar från Skip James i inledande He’s a Might Good Leader och The Carter Family för Girl Dreams, skriver tillsammans med Calvin för några spår. Men mest står han själv vid korsvägen.

De har en lätt hand över musiken och det hörs att de trivs. Scott Ploufs trumspel låter naivt och enkelt, men precis rätt. Vi får akustiska gitarrer, munspel, slide guitar, bongotrummor och tramptakt. Tonen är allvarlig men lekfull. Beck sjunger otvunget och när hans unga röst möts av Calvins murriga är det alldeles fantastiskt.

Det är en skiva jag alltid återvänt till genom åren. Det är en skiva i Becks katalog som övertygar om att han alltid kommer vara en artist att hålla ett öga på, oavsett var han irrar iväg.

Tyvärr fick vi aldrig något mer resultat från hans fria kontrakt. Mutations som spelades in efter Odelay skulle släppts på Bong Load, men Geffen tvingade Beck att släppa skivan på Geffen istället. Det var något som förlorades i Becks karriär då. Något som inte längre var riktigt rätt, även om han släppt fantastiska skivor sedan dess också. Det kreativa lufthålet stängdes, möjligheten att avreagera sig för att komma vidare i utvecklingen.

Nu när han är ur sitt kontrakt på Geffen har han samlat ihop överblivit material från inspelningarna och släppt skivan igen på sitt eget bolag Iliad. Resultatet är 13 extra spår samt de tre låtarna som släpptes på den japanska utgåvan av skivan. De nya spåren är inget särskilt uppseendeväckande, men de försämrar heller inte slutresultatet. Det är en fantastisk skiva, en av de bästa.

Kal Ström

Publicerad: 2009-06-22 00:00 / Uppdaterad: 2009-06-22 01:36

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5158

8 kommentarer

Det är en trevlig skiva som påminner mig om vem jag en gång var.

Trellop Oregistrerad 2009-06-22 07:09
 

Jag gillar Beck.

Aldor Oregistrerad 2009-06-22 09:27
 

Intressant! Synd att jag har så svårt att ta någon som är scientolog på allvar bara.

Leif Boork Oregistrerad 2009-06-22 22:45
 

Wow, det finns alltså folk som fortfarande inte kommit över det faktum att Beck är scientolog?

Medlem 2009-06-22 23:55
 

Fast Midnite Vultures är så klart fortfarande Becks bästa.

Patrik Hamberg Redaktionen 2009-06-23 08:22
 

Hamberg stavade givetvis ett par smulor fel, Mutations är Becks bästa och kanske enda riktigt bra album.

Medlem 2009-06-23 18:27
 

Det är snudd på att Jeff Beck är bättre faktiskt, och då är Jeff Beck inget vidare festligt alls (förutom enstaka spår med Yardbird, samt en och annan dänga tillsammans med Rod Stewart runt 1968-69).

Medlem 2009-06-23 18:30
 

Håller med om att detta måste vara en av Becks bästa plattor:När min begravning sker tänker jag kräva att om det finns några sörjande att de ska få lyssna på I have seen the land beyond…..

Håkan Johansson Oregistrerad 2009-07-03 19:47
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig