Drömhus. Det är lite Rosa helikopter och Bubbles över det. Visst, Dr. Alban-upptäckta Drömhus kommer aldrig gå till historien som ett av de mest betydelsefulla banden någonsin. Och egentligen är Drömhus ett av de där musikprojekten man ska skratta lite nedlåtande åt. Vill ha dig, liksom. Håll i er nu. Jag har skivan. Jag tycker […][...]

Det är alltid fascinerande när en låt blir så populär med en annan artist att de flesta inte har en aning om vem som gjorde den först. De flesta tror nog att det var Aretha Franklin som först krävde R-E-S-P-E-C-T och att The Beatles skrev Twist & Shout. När Atomic Kitten nu gör en cover […][...]

Back in sweet suburbia middle of the road Looking for the action everywhere I go Me to make it special Me to make it new Looking for the action something more to do Singeln Action sammanfattar ganska väl Saint Etienne. Gruppen som alltid varit lite snyggare än andra. Sextiotalsestetik med nittiotalsmusik. Snobbar som jobbar, Twiggy […][...]

Rinôçerôses förra skiva Installation Sonore kom att sätta en trend inom den franska housen genom att slänga in ett gäng distade gitarrer ovanpå de pumpande houserytmerna och discostråkarna. Lyssna bara på Daft Punks Discovery eller fjolårets discomonster Now That The Love Has Gone av We In Music. Men att sätta en trend behöver inte betyda […][...]

Jag har aldrig sett Chemical Brothers live. Det kanske är därför jag aldrig har förstått. Om någon hade frågat mig, någon gång de senaste elva åren, vilken världens bästa musikvideo är, hade jag bombsäkert svarat Massive Attacks Unfinished Sympathy. En video där ingenting egentligen händer, men som ändå är mer fylld av händelser än de […][...]

Rick Astley, Brother Beyond, Mel & Kim, Donna Summer, Bananarama, Dead or Alive, Hazell Dean, Debbie Harry, Sinitta, Laura Branigan, Sigue Sigue Sputnik. Artister som alla tog hjälp av producentteamet Stock, Aitken & Waterman, som under några år i slutet av åttiotalet dominerade listorna på samma sätt som Motown-producenterna Holland-Dozier-Holland gjort 25 år tidigare. Men […][...]

Efter att ha harvat runt några år med underjordiska släpp på egna etiketten Atlantic Jaxx Recordings, fick Basement Jaxx 1998 chansen att släppa sin första skiva på ett större bolag. Albumet fick namnet Remedy och hyllades av kritiker mest överallt. Rätt oförtjänt, om någon frågar mig. Visst fanns där snuskigt bra monsterhits som Red Alert […][...]