Jag minns fortfarande känslan när jag stiftade bekantskap med The Mars Volta för första gången. Inertiatic ESP inledde såväl debutskivan, De-Loused in the Comatorium, som min verklighet tillsammans med bandet. Upprymdhet är väl det som kan komma närmast en beskrivning så här en handfull år senare. På något märkligt sätt lyckades The Mars Volta sedan […][...]

Hur låter det, undrar du. Bandets biografi svarar: ”De-Loused In The Comatorium consists of eight continually shifting tracks which variously recall Led Zeppelin, Fugazi, Jane’s Addiction, Can, Santana, Spirit, '70s Miles Davis, ambient Dub… and even At The Drive-In, very occasionally. It's unapologetically progressive music: unencumbered by genre, unafraid of seriousness, reverberating with new ideas […][...]

För ett tag sen pratade jag The Locust med Tjuvlyssna-Klas. Igen ska sägas, för det var inte första gången. Vi ivrade igång och ett par dagar senare stod jag med en hemmaknåpad samling i handen. The Locusts senaste, några låtar med Pretty Girls Make Graves och en platta med The Blood Brothers. Missionären Klas tyckte […][...]

Det här bandet har krupit sig på mig. Jag har läst om dem lite här och lite där och när jag såg att de var med på en skiva till tidningen Rock Sound var jag tvungen att få höra dem. Bright Eyes fast punk var det några som hade sagt. Kul tänkte jag, det låter […][...]

Att skriva gästrecensioner om något annat än de album som man absolut vill försöka pracka på sina bekanta i tid och otid och som man verkligen älskar verkar vara fullständigt ödslande av tid. Därför är det ganska självklart att jag den här gången väljer Quicksands debutalbum från 93. Den CD som just nu brakar ur […][...]

För några år sen intervjuade jag en Franciskanermunk som hette Bengt. Han bodde med sina bröder i ett kloster mitt ute på den skånska slätten. Jag undrade om han någonsin haft närkontakt med Gud. Nej, men om jag bara för en tiondels sekund skulle få det, vore det värt alla år av böner och avhållsamhet, […][...]

Jag möts av ett långsamt crescendo bestående av trummor, bas och vassa gitarrer. Låten rullar igång lite avvaktande, sen följer ett avgrundsvrål, en vägg av förbannade gitarrer, våldsamt smattrande trummor och en argsint bas som gör sitt bästa för att överrösta de andra instrumenten. Attack! Hårt! Rakt i magen. Ilska som känns i hela kroppen. […][...]