Anticon. Jag skulle kunna ägna halva recensionen åt att rabbla upp hur nere jag är med den amerikanska, underjordiska rapscenen. Hur jag varit det sedan dag ett. Hur jag tycker att det är det bästa som hänt sedan människan började prata i takt till musik. Men det skulle vara så förutsägbart. Dessutom skulle jag ljuga […][...]

The Orb var med och ritade ut nya områden på den musikaliska kartan i början av nittiotalet med sin dubtechno. Derrick May mötte Brian Eno mötte King Tubby. The Orb fick en hit med Rickie Lee Jones-samplande Little Fluffy Clouds 1991 och släppte sedan den briljanta fullängdaren The Orb’s Adventures Beyond the Ultraworld. Det är […][...]

Det är alltid ett helsicke att få till en klassiker som allt annat i genren ställs emot. Speciellt som det också drabbar ens egna verk. Och hur mycket Roni Size än försöker kommer allt han gör alltid att jämföras med hans stilbildande debut från 1997, New Forms. Men skam den som ger sig. Touching Down […][...]

När du trycker på play förväntar du dig att få hjärnan urblåst. Det blir ännu värre. Eller, för att vara ärlig – ännu bättre. Efter att Dimitri Minakakis lämnat bandet stod Dillinger Escape Plan ett tag utan sångare. De sökte en ny via sin webbsida men under tiden de letade ville de spela in nytt […][...]

Min första riktiga bekantskap med Sveriges sannolikt mesta syntband stiftades på årets Arvikafestival. Jag blev inte särskilt imponerad. Inte blir jag det när Northern Light snurrar i stereon, heller. Det är syntmusik. Visst. Av det tyngre slaget, inte så sällan med industriflörtar. Det hade jag väl väntat mig. Men inte att flera av spåren är […][...]

Fyra killar bestämmer sig för att fixa en grupp och ge ut en skiva. Inget konstigt med det. Alla fyra är slagverkare. Lite mer ovanligt. Alla som får obehagliga Kroumata-ilningar längs ryggraden när de läser det här, upp med en hand. Jag var själv milt sagt skeptisk. Men en spelning i en källarlokal fick mig […][...]

I början av nittiotalet dök frasen ”intelligent dansmusik” upp flitigt i såväl recensioner som artiklar. Jag tyckte rejält illa om den. På något sätt känns det som om hjärnan om något är den del av kroppen som inte ska vara inblandad när man gör dansmusik. Hjärtat, magen och rumpan, visst. Men inte huvudet. Vad det […][...]

Det höll knappt på att bli en recension av den här skivan. Inledande One klockar in på tolv minuter och är precis lika tråkig som The Orbs Live 93 eller Aphex Twins Selected Ambient Works volume II. Valium är bara förnamnet. Dessutom känns One ungefär lika lång som båda dessa tillsammans. Men Ha blir bättre. […][...]

The Knife, eller kniiiven som en bekant någon nedvärderande uttryckte sig, kan reta gallfeber på vem som helst. Fullängdsdebuten är experimentell, pretentiös och 80-talsfärgad. Och det slår mig snart att om jag bara gick på de beskrivningarna så skulle jag aldrig ta mig tid att lyssna på ”The Knife”. Jag tycker nämligen att 80-talet var […][...]