Det höll knappt på att bli en recension av den här skivan. Inledande One klockar in på tolv minuter och är precis lika tråkig som The Orbs Live 93 eller Aphex Twins Selected Ambient Works volume II. Valium är bara förnamnet.

Dessutom känns One ungefär lika lång som båda dessa tillsammans.

Men Ha blir bättre. Andraspåret Mustard Fields med sina långsamma dansrytmer och etnoinslag är faktiskt inte så pjåkig. Och singeln The Beat Goes On är riktigt svängig.

Sedan går Talvin Singh in i dimman. Resten av skivan kör på i samma stil. Dansrytmer kryddade med indiska inslag. Eller om det är indisk musik kryddad med dansrytmer. Att Talvin Singh tackar Ravi Shankar i cd-häftet är liksom ingen jätteöverraskning.

Jodå, vackra It’s Not Over sticker ut. Liksom Abalonia med sin luftiga drum’n’bass. Men när Ha slutat snurra är helhetsintrycket att det fattas något. Mycket yta, lite innehåll.

Det här är en skiva som säkert passar som bakgrund på en trendig indisk restaurang eller en överdesignad bar.

Men Ha smakar lite för mycket valium för mig.