Fyra år. Det är en mindre evighet när det handlar om Busta Rhymes. De första sex albumen kom under sju år. För det sjunde krävdes ett skivbolagsbyte och fyra år. Fyra år! Inte för att lite eftertanke gör honom illa. Bustas utgivning har varit minst sagt ojämn. Ofta har albumen toppats av en energibomb som […][...]

I en intervju jag läste om i veckan pekar ?uestlove ut Georgia Anne Muldrow som ”the De La Soul” of ”the next Native Tongues” (SA-RA blir Jungle Brothers och J*Davey blir A Tribe Called Quest). Klart jag ville höra mer. Några av er la kanske märke till Georgia Anne Muldrow när hon la sång på […][...]

Hiphop från Holland? Temaskiva på det. Skulle kunna gå duktigt snett, men den här duons nostalgiska omstöpning av allt som vi en gång associerade med A Tribe Called Quest är riktigt trevlig. En del av sinnesstämningarna känns lite krystade (”Insomnia” och “Respect”), men jag har överseende med det. Det är kul att någon vågar. Saknar […][...]

Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så […][...]

Det var en polack, en serb, en svensk och en sydamerikan. Det skulle kunna vara en Bellman-historia, ett statligt kulturstödsprojekt eller ett överdrivet politiskt korrekt Popstarsband. Det är liksom lite för bra för att vara sant. Men Colossos, Alex K, Piñero och Castelo har hängt ihop sedan 1996. Det senaste året har singlarna She och […][...]

Det är intressant det här med skolor. När jag började lyssna på hiphop i slutet av åttiotalet kallades Native Tongues-kollektivet, med Jungle Brothers, De La Soul och A Tribe Called Quest i spetsen, ”den nya skolan” av många. Men redan dessförinnan hade det funnits en ”ny skola”. En skola som i princip tog sin början […][...]

Första gången hiphopen kom in i mitt liv var när jag såg en konsert med världens bäste LL Cool J på teve. Jag kommer ihåg att jag tyckte det mesta lät precis likadant. Det enda undantaget var förförarrapballaden I Need Love där LL rappade samtidigt som han juckade mot en soffa. Ett första möte gott […][...]

Inom soulen och hiphopen finns gott om sidekicks. Några av dem blir en kvalitetsstämpel för de artister som lånar dem. Public Enemys Flavor Flav, Nate Dogg, Eye n’I, Lil’ Mo för att nämna några av dem. Dynamit med nästan vem de än paras ihop med. Men när de ska göra något under eget namn vill […][...]

Första gången jag hörde Cooly’s Hot-Box var på den briljanta Roger Sanchez-singeln I Never Knew. Vemodig house när den är som bäst. Då sjöng de bara. Nu kommer första egna skivan. Och det är väl egentligen bara sången som förenar I Never Knew med Take It. Nu är det organisk, funkig soul som gäller. Cooly’s […][...]

Om man tar en bas bestående av trummaskiner, samplingar och mer jordnära instrument, t.ex. fiol och akustiska gitarrer, och sedan piffar till det hela med en nypa Beck, ett stänk soul av typen Eric Gadd och avrundar med en rejäl dos hiphop och rapp av det gladare De La Soul- och A Tribe Called Quest-slaget, […][...]