Recension
- The Big Bang (CD) Busta Rhymes
- 2006
- Aftermath/Universal
Med sänkt tempo framåt
Lyssna
Externa länkar
- bustarhymes.com
- Se videon till "I Love My Chick" och läs mer om Busta.
- Aftermath
- Dr Dres skivbolag.
Fyra år. Det är en mindre evighet när det handlar om Busta Rhymes. De första sex albumen kom under sju år. För det sjunde krävdes ett skivbolagsbyte och fyra år. Fyra år!
Inte för att lite eftertanke gör honom illa. Bustas utgivning har varit minst sagt ojämn. Ofta har albumen toppats av en energibomb som kört över resten av materialet. Senast hände ingenting. Varken musikaliskt eller försäljningsmässigt (ja ok då, ”Make It Clap”). Ola var förmodligen inte den enda som hoppades på timeout.
Busta tog den och kom tillbaka.
Något har uppenbarligen hänt under de där fyra åren av frånvaro. Mest uppenbart är att tempot sänkts. Rejält. Om det är nye bossen Dr Dres förtjänst eller ett resultat av att Busta blivit bekväm i rollen som gubb-hiphopare vet jag inte, men jag gillar det.
Och även om parallellerna till en annan gubbe, LL Cool J, skulle kunna dras vore det minst sagt orättvist. För där LL mest låter trött och domineras av sina gäster på ”Todd Smith” råder det aldrig någon tvekan om vem som står i centrum här. Ingen stjäl scenen från Busta Rhymes. Och då ska ni veta att jag brukar vara den förste att gnälla över för många gäster.
Ska jag invända mot något, och det ska jag väl, är det att ”The Big Bang” ibland kan kännas väl försiktig och förutsägbar. Och att ”I Love My Bitch” är långt mycket bättre i sin censurerade version som ”I Love My Girl”. Över huvud taget stör det mig att en del av texterna svängt åt det mer generiskt lättsålda (läs: kvinnoförnedrande).
Känslan av försiktighet och förutsägbarhet handlar annars mest om min egen skräck för det välspelade. Jag gör mitt bästa för att skaka av mig den (och det tackar jag jazzen för). Ingenstans är rädslan för det välproducerade, skickligt genomförda, större än inom populärmusikbevakningen. År av fostran av svenska rockjournalister har satt djupa spår. Hyllandet av det naivistiska, första demon/första riffet-attityden, det är sådant som kommer att ta tid att tvätta av sig. Att det oförställda alltid hyllas som popmusikens goda. Jag har i alla fall börjat tvivla på att det där är den rätta vägen.
”The Big Bang” är motsatsen. Sjukt välproducerad av de allra finaste hantverkarna hiphopen kan erbjuda. Minutiöst planerad med putsande på var och varannan detalj (vilket kanske förklarar att skivan läckts i ett otal versioner). Dr Dre bidrar så klart med en handfull spår och toppar med den grymma ”Legend of the Fall Offs” där en skyffel som gräver i jord får skapa beatet.
J Dilla ger Busta ett sista oefterhärmeligt beat framskruvat ur Minnie Rippertons ”Inside My Love” som tar mig tillbaka till A Tribe Called Quests förbisedda svanesång ”The Love Movement” (ja jag inser att det har lite att göra med att Q-Tip gästar också). Swizz Beats samplar Daft Punks ”Technologic” och skapar klubbsmällaren ”Touch It” – som vid sidan av T.I.s ”What You Know” är en av årets självklara anthems. Och så Timbaland då.
Det här är kanske inte skivan som flyttar hiphopen framåt, men det är en spark på pungen åt alla som trodde att Busta Rhymes var över.
Publicerad: 2006-07-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-16 10:21
11 kommentarer
Hej. Jag tänker såhär, du skriver om första demon och allt det där och omnämner det som naivistiskt. Borde det inte vara så att det där "första demo-soundet" är ett naivt sound, eftersom det inte är sökt naivt. För det som skiljer den naiva konsten från den naivistiska är väl det att de naiva konstnärerna inte kan bättre, och att de naivistiska låtsas som att de inte kan bättre?
Bra recension för övrigt!
#
Helt rätt, även om jag nog hade höjt betyget ett snäpp till. Själv blev jag smått chockad över hur pigg och kontemporär Busta helt plötsligt lät och var.
#
Papoose! Papoose!
#
jacob summers: Absolut är det så. Det är därför den attityden blir en blindgång. Med den inställningen har alla artister en chans att göra en bra skiva. Jag tror inte på det längre.
#
Skivan är ju faktiskt bra mycket bättre än vad jag hoppats på. Den enda låten jag tycker är direkt dålig är nummer två (minns inte namnet). Annars är skivan jämn och fin med en hel del guldkorn. Personligen gillar jag den nya Busta bättre.
Bra recension fö., till skillnad från Aftonbladets patetiska sågning helt utan egentliga grunder.
#
Åh vad kul! En ny decent hip-hop-skiva, det var längesedan. Kul att recensenten också gav en hyllning till A Tribe Called Quests sista skiva som ju var skitbra, men som ingen tjötade om.
#
precis!
#
Det är väl snarare det överproducerade man är rädd för. En bra produktion kan göra allt, men en bra produktion är ofta en enkel produktion.
#
teenage: Inte nödvändigtvis. Beach Boys produktioner var arrangemangmässigt väldigt mångbottnade. Abbas likaså. I de fallen handlar det snarast om att få det avancerade att verka enkelt, vilket kanske är det svåraste av allt. Många misstolkar avancerade produktioner med enkla för att det låter enkelt.
#
Varför står det "Nudistpolka" i sökfönstret på CDON när man klickar på "köp skivan hos CDON"-länken. Bor det ett Skogman-fan i Hamberg, eller är det ett skitroligt skämt som jag bommade för jag inte har någon koll på Busta?
#
Turbo B
#
Kommentera eller pinga (trackback).