Han fick göra precis som han ville, sas det. När Beck skrev på majorskivbolagskontrakt med Geffen hade de gått med på ovanliga friheter för en ny artist, för att få hans underskrift på kontraktet. Han fick släppa skivor lite var han ville, så länge han bara lät Geffen få de stora skivorna. Han visade det […][...]

Rebecka Törnqvist bara växer och växer. Hennes röst blir bara bättre och bättre. Hennes kyla och avmätta stil gör mig bara mer intresserad. Hennes sätt att göra vardagen distinkt och spännande gör mig rusig. Att det lågmälda rymmer så många klanger. The Cherry Blossom And the Skyline Rising From the Street fortsätter där Melting Into […][...]

I vanliga fall när Danger Mouse är inblandad i någonting brukar han ta över helt och hållet. Hans stil är det som kommer ut i andra änden av produktionen. Men inte i fallet Modern Guilt. Här låter det istället som om de bägge närmat sig varandra med respekt och ärlig nyfikenhet på varandra. Resultatet är […][...]

Amerikansk alternativmusiks främsta galjonsfigur blickar åter ut över farvattnet. Beck har länge på något sätt varit förverkligandet av amerikansk alternative; alternativ hos den rådande massan. På ”Guero” fortsätter Beck att spreta och experimentera. Bitvis rappar han [ja, som en vit kille rappar. Och inte som Eminem, utan som den gamla skolan], bitvis sjunger han med […][...]

Beck Hansen kan aldrig vara borta. Så han kan aldrig vara tillbaka. Tillbaka efter tid, kanske. Men knappt ens det, för han är närvarande hela tiden. Beck gör lycklig musik. Lycklig och tramsig. När rapporterna om att Bong Load / Geffen stämde Beck och att Beck stämde tillbaks var jag orolig att det lyckliga var […][...]

När Time Magazine valde sin årliga Person of the Year för några veckor sedan föll valet på dig. Fegt, sa några, som istället tyckte att till exempel Saddam Hussein, Mahmoud Amhadinejad, George W. Bush, Donald Rumsfeld och några till bidragit mer till världsläget under 2006 än just du. Men aldrig tidigare har du och en […][...]

Hon har hunnit med 6 soloalbum nu. Och äntligen är det nog något som ändå rör mig. Det där svenskjazziga har tonats ned. Rebecka Törnqvist förefaller, med Johan Lindströms hjälp, snarare hitta ett introvert popsound. Som en slags reinkarnerad nattklubbsångerska som sjunger poplåtar från 60-talet. Fast utan den där refrängen som fångar just alla. Allt […][...]