Nils Renberg och Niklas Quintana får ursäkta, men 1995 var Him Kerosene inget annat än Fireside-Kristofers och Fireside-Pelles sidoprojekt. Det var ett härligt år. Det började komma allt fler svenska independentbolag som släppte smal musik på CD. Det var efterskalvet av den stora indievågen och hardcore- och punkscenen frodades. Några klipska killar i Umeå kom […][...]

Nu vet jag inte riktigt varför jag gör det här. Just för tillfället finns det med all säkerhet tjugo andra saker som känns och är viktigare än att skriva om en skiva som släpptes 1982. Men samtidigt, hur viktigt jag än tycker det är att umgås med mina kompisar, fixa ett nytt pass eller laga […][...]

Någon gång under mitten av nittiotalet satt jag i mitt pojkrum klistrad framför radion. Före detta Nirvana-trummisen David Grohls nya band Foo Fighters skulle för första gången spelas i svensk radio. Programmet hette Monkey Wrench Radio, sändes i P3 Rock och leddes av Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder. ”Gas Chamber” hette låten och jag överrumplades av […][...]

Vilket är Göteborgs bästa band? Ja, det tog en tid som göteborgare innan jag på rak arm kunde ge ett svar på den frågan. Det var svåra tider, men efter att denna EP:n började snurra och med bandets förra EP ”Must Be Stopped” redan i samlingen är svaret solklart. Accione Mutante är Göteborgs bästa band. […][...]

Jimmy Eat World från USA (Mesa, Arizona) är ett band som verkar ha passerat rätt obemärkt förbi i Sverige och det är synd…. i andra länder är folk i extas för det här bandet och det är jag med. Kanske för ohippt för svenskar, vad vet jag, de har ju ingen cool image eller nåt […][...]

Jag minns det som igår. Hur brorsan satt där på vardagsrumsgolvet, med synthen framför sig. En Yamaha CS 5, förresten. Snygg som fan, tyckte vi. 1981 hade jag nått den respektabla åldern av åtta år. Brorsan var elva. Nu satt han alltså där med högerhanden på tangenterna. Och spelade samma slinga om och om igen. […][...]

De har ett sätt att säga ”mhmm” jag inte trodde fanns. De har ett sätt att flytta höfterna försiktigt när de går. De har ett sätt att le som bara jag, som bara jag, förstår. Kvinnorna. Töserna. Flickorna. Kalla dem vad du vill. Detta som egentligen var tänkt att bli min stora kärleksförklaring till Jakob […][...]

Tyvärr tycker jag den här, första skivan med Billy Corgans nya projekt är lite för mycket av en pose. Ett stelopererat leende som försöker säga: Ni vet inte var ni har mig – se bara hur glad jag är. Omslag och sajt i glada, färstarka penseldrag. Böjda former, tokigt busigt skojigt, ni vet. Alltså, missförstå […][...]

När Suede släppte sitt första album den 29:e mars 1993 blev indiekidsen i London och resten av världen som galna. Singlarna ”So Young”, ”Animal Nitrate”, ”The Drowners” och ”Metal Mickey” är numera oförglömliga rocklåtar med en plats i rockmusikens historieböcker. Brett Andersons klagande, gnälliga sång var för den som gillade detta fullkomligt underbar. Lägg till […][...]

Jag har många oförglömliga musikminnen, men ett som jag minns alldeles speciellt är när jag som 15-åring i Italien första gången hörde ”I Feel Love” med Donna Summer. Året var 1977 och mitt hjärta stannade för att sedan börja slå dubbla slag, precis i takt med musikens 130 slag/minut. Så hade jag aldrig hört någon […][...]