Nu vet jag inte riktigt varför jag gör det här. Just för tillfället finns det med all säkerhet tjugo andra saker som känns och är viktigare än att skriva om en skiva som släpptes 1982.

Men samtidigt, hur viktigt jag än tycker det är att umgås med mina kompisar, fixa ett nytt pass eller laga min cykel så är musik det som hos mig alltid känns aktuellt, och även om skivan är tjugo år gammal så finns det säkert de som aldrig hört den. Det blir då automatiskt viktigt för mig att upplysa er om den.

För mig, som håller på med musik så finns det troligtvis inget mer smickrande än att få Johnny Cash att tolka en låt man själv skrivit. Men med tanke på att jag varken har hans basstämma som troligen fått en seismograf att slå på stort, eller ens skulle våga mig mätas med honom, så får jag använda mig av vad som finns i min närhet. Det vill säga penna och papper, kaffe en masse och Springsteen.

Liksom många andra band som jag lyssnar på så är det mina äldre syskon som introducerat dem för mig. Jag fick upp ögonen för Bryan Ferry och Roxy Music i slutet av högstadiet, början av gymnasiet i samma veva då man började dricka alkohol lite mer sofistikerat.

Berusningen handlade då inte längre om att vara full på stan och testa sina gränser, för att sedan kulminera med en spya hemma i toaletten. Utan snarare om att kunna vara berusad hemma med sina syskon eller vänner, tillsammans med en skiva som alla tycker mycket om. Det är någonting som kan vara värt lika mycket som alla dina utekvällar tillsammans.

”Avalon” handlar, för mig, inte så mycket om musiken. Den handlar inte om vilken låt på skivan som är bäst eller vilka melodier som tilltalar mig mest. Inte heller så mycket om texterna, utan om en känsla som jag får då jag lyssnar på den. En känsla av tillfredställelse.

Att känna välbehag med vad man gör och man känner är, för mig, en förutsättning för att man överhuvudtaget ska fungera. Alla har självfallet olika sätt att tillfredställa sig, och jag anser mig inte ha rätt att moralisera över vad som bör vara rätt eller fel. Vissa tillfredställer sig genom kärlek, andra genom materiella ting. Vissa genom att hjälpa folk i utsatta lägen, andra genom se på TV.

För mig har kärlek aldrig varit någonting som fått mig att känna mig nöjd med min situation, inte heller genom att köpa en ny cykel. Jag är en mer enkel person än så. Det faktum att jag har bra vänner och lever ett trevligt liv, betyder mer för mig än att försöka finna någon att bli kär i. Men självfallet är jag knappast någon så balanserad människa att jag aldrig hamnar på sniskan. Det är där ”Avalon” kommer in i bilden.

I ”Avalon” utsänder Roxy Music en sådan enorm självsäkerhet från ton ett till avslutande ”Tara” att man själv inte behöver göra mycket för att övertyga sig själv om att skivan är bra. ”Avalon” är gjord som en skiva helst ska vara gjord. Som en helhet. En fristående låt är inte mycket värd om inte hela skivan står bakom och backar upp.

Som alla vet så finns det många sätt att få saker som man har speciella förhållningssätt till förstörda. Ett sätt att förstöra ”Avalon” på skulle vara att utsätta den för någon situation som kommer få efterföljande känslor. Det är en av anledningarna till att jag endast lyssnar på skivan själv, med min bästa vän, eller tillsammans med mina syskon.