Under en period i mitt liv var The Books det enda som ljöd. Tre veckor, dag in och natt ut. ”Thought For Food”, den första av två skivor, var när jag ser på det såhär i efterhand, skivan som i jämförelse fick mest utrymme. Det här är en sån skiva som alltid blir bäst av […][...]

Efter att jag tillsammans med Sveriges technoelit och ett ut till väggarna fullsatt och svettigt Sturecompagniet dansat till Richie Hawtin a.k.a Plastikman , så lägger sig förväntningarna högre än om jag fick ett par Red Bull-vingar. Som i Stockholm den 7 oktober 2002 och på ”Decks”, ”EFX&909″ samt ”DE9 closer to the edit” visar han […][...]

Det kanske är på gränsen till dumdristigt att be en socialdemokratisk politiker att skriva en gästrecension på första maj, dessutom samma dag som EU får tio nya medlemsstater. Risken för överlastade klyschor och politiska paroller får väl anses vara överhängande med de förutsättningarna. Så för att inte bli misstänkt för att smyga på er dolda […][...]

Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det […][...]

Hur miserabelt livet än kan te sig och hur lågt du än kan sjunka kan du vara säker på en sak: Det är alltid bättre att skratta än att gråta! Monsters låtar handlar nästan genomgående om kraschade förhållanden och brustna hjärtan. Anders Wendin gråter i micken, brutna röster möter glada saxofoner och tromboner. Hela kalaset […][...]

Jag har länge försökt undvika den här skivan. Jag hoppades att den inte skulle släppas i Sverige. Nu gjorde den det, och jag råkade lyssna. Jag ska skriva den här texten, som en varning, och sen ska jag försöka glömma att ”For God and Country” finns. Jag ska glömma, för jag älskar Dolly Parton. Åh […][...]

Layne Staley, mest känd som sångare och frontman för Alice in Chains, hittades för ganska precis två år sedan död på en soffa i sitt hem i Seattle. Staley, vars dödsorsak fastställdes vara en dödlig injektion av heroin och kokain, hade legat död i två veckor innan hans kropp slutligen upptäcktes av oroliga familjemedlemmar. Vid […][...]

Låt mig berätta en smärtsam historia om några vänner, sveket och den långa vägen tillbaka. På högstadiet hade jag ett underbart förhållande. Med fem arbetarkillar som spelade popmusik och kallade sig Kent. För en lång tid levde jag och Kent lyckliga och jag njöt av den alternativt rockiga självbetitlade skivdebuten (-95), den lite mer melankoliskt […][...]

Helloweens senaste album ”Rabbit don’t come easy” fick visserligen hyfsade recensioner, men det var ändå länge sen de var ett band i powermetallens elitserie. Blind Guardian har jag aldrig lyckats smälta och Stratovarius framtid är ohyggligt osäker efter att bandets gitarrist Timo Tolkki strulat till en guldkantad tillvaro. Kalla det gärna finsk doping och degradering! […][...]

Sedan min förra gästrecension har jag lärt mig en del saker. Framförallt att sju hela stycken om hur jag upptäckte bandet jag recenserar kanske inte alltid utgör intressant läsning. Jag har även insett svårigheterna med att i en recension hålla mig till en enskild skiva och inte glida över och börja skriva om bandet i […][...]