Helloweens senaste album ”Rabbit don’t come easy” fick visserligen hyfsade recensioner, men det var ändå länge sen de var ett band i powermetallens elitserie. Blind Guardian har jag aldrig lyckats smälta och Stratovarius framtid är ohyggligt osäker efter att bandets gitarrist Timo Tolkki strulat till en guldkantad tillvaro. Kalla det gärna finsk doping och degradering! Så har vi band som Gamma Ray, Primal Fear och Freedom Call som ojämnt fortsätter att varva stordåd med medelmåttiga insatser.

Kvar i den yppersta eliten hittar vi ett fåtal band som nästan får ett bandy-VM att verka överbefolkat av lag. Rhapsody, svenska Hammerfall, Masterplan, Angra med deras nya entusiasm och i viss mån Edguy. Nu har vi emellertid ett nytt band att lägga till bland denna skara; Dionysus.

Många av banden utanför powermetallens toppskikt gör det på tok för lätt för sig och inbillar sig att det räcker med tekniska kvaliteter och smattrande baskaggar för att nå ända fram. De glömmer att det är låtar som är vägen till framgång. Men om det är något som svensk-tyska Dionysus har en hel armada av så är det just låtar. Den musikaliska uppvisningen är klockren, men den synnerligen njutbara produktionen överskuggar ändå aldrig låtmaterialet. Titellåten ”Anima Mundi” måste vara en av de bästa låtar som powermetallen skakat fram någonsin. En perfekt essens av vad genren handlar om när den är som mest vital. Redan efter första lyssningen sitter den maffiga keyboardslingan som gjuten i skallen och refrängen lämnar mig inte för resten av första veckans lyssning.

Men låt oss ta det från början.

”Divine” är en rackar-rökare till inledning med sitt tunga gitarrsound, det neo-klassiska keyboardspelet och, igen, en refräng som jag knappt hört maken till sen genren föddes. De grooviga ”Bringer of war” och ”March for freedom” är andra låtar som stödjer skivans kvalitéer. Powerballaden ”Forever more” kommer att få cigarett-tändarna i – de med tiden allt större – konsertlokalerma att lysa klart. Och i låtarna ”My heart is crying”, ”Eyes of the world” och ”Paradise land” inser jag att en viss gitarrist (vi behöver inte nämna hans namn men låt oss kalla honom Yngwie) är förödmjukad och tillintetgjord trots sin förmåga att spela snabbt, eftersom han aldrig, aldrig, aldrig kommer i närheten av samma oklanderliga låtmaterial.

Ett rocklexikon som i fortsättningen vill hävda sin fullständighet kan och ska numera beskriva powermetall med endast ett enda ord; Dionysus!