Jag skall fatta mig kort. Jag vet att jag begår tjänstefel i egenskap av recensent när jag inte ens vet exakt vad låten heter, eller vem som har skrivit den. Jag har inte ens förmått mig att försöka få tag på den så att jag kan lyssna och bedöma den på ett objektivt sätt. Detta […][...]

Ibland är Sverige ett jävla skitland när det gäller musik. Jag tänker då först och främst på de skivor vi missar här på grund av bristfällig distribution. Förra årets bästa skiva, i denna recensents blygsamma uppfattning, var Sunny Day Real Estates ”How it feels to be something on” – en skiva som släpptes av det […][...]

Kvalar in som en av de mest underhållande liveskivorna jag någonsin stött på. Klår så klart inte bootlegs jag hittat av konserter jag själv varit på och har känslomässiga kopplingar till, men det är nära på. Det finns definitivt en massa tekniskt sätt bättre, både spelade och inspelade, liveskivor men det är ju MUSIK vi […][...]

MTV:s bästa program någonsin hette 120 Minutes. Här spelades musik från de mindre, oberoende skivbolagen samt band som inte platsade i skvalprogrammen. Det var där jag första gången hörde ”Creep” med Radiohead och trillade baklänges och slog huvudet i en vass fönsterkarm. Det var där jag hörde The Swans, som jag förvisso hade sett några […][...]

Vårens räddning kom i form av ett nytt album av Tom Waits, ”Mule Variations”. Albumet är producerat av Tom Waits, och hans fru Kathleen Brennan, som till större del också har medverkat som låtskrivare. Det var länge sedan han fick sådana lysande kritikerrecensioner som för ”Mule Variations”, men just nu verkar det som om alla […][...]

De två amerikanska ”bröderna” Dean och Gene Ween har sedan början av 90-talet släppt (så vitt jag vet) fem album, det ena underligare än det andra med influenser från country, soul, fulsynth, distad uppknullarrock blandat med ett lekstugesound. deras musik skulle attitydsmässigt kunna jämföras med exempelvis Violent Femmes. Sånginsatser som görs av de båda herrarna […][...]