MTV:s bästa program någonsin hette 120 Minutes. Här spelades musik från de mindre, oberoende skivbolagen samt band som inte platsade i skvalprogrammen. Det var där jag första gången hörde ”Creep” med Radiohead och trillade baklänges och slog huvudet i en vass fönsterkarm. Det var där jag hörde The Swans, som jag förvisso hade sett några år tidigare i Malmö och som givit mig mängder av mardrömmar, The Sloan, Miranda Sexgarden och mycket riktigt Mercury Rev.

Deras videor spelades ofta där. De tävlade med Radiohead om powerplay och fick nästan alltid spö. Så var det ju också Radiohead som slog, och Mercury Rev stannade, och kanske till och med självvalt, backade ett steg in i skuggan.

Förutom deras musik vet jag inte ett dyft om dem. Inga bakgrundsfakta. Inte ens vilket land de kommer ifrån? Ska jag vara helt ärlig, så var de långt borta i mitt huvud den morgonen när vi var på väg till ett rep ute i Tyresö, då en uppitchad röst skrålade ”An' I know it ain't gonna last” ur bilradions halvspräckta högtalare. Fastän jag knappt minns den där sköra sångstämman, så var jag direkt helt säker på att detta måste vara något nytt med Mercury Rev. ”Goddess on a Hiway” är dessutom den enda låten på ”Deserter's Songs” som P3 möjligtvis skulle lista på någon högre rotation.

Samma kväll såg jag ett inslag i Musikbyrån. Sångaren Jonathan, iförd solglasögon, berättade om hur mycket han hatar musikvideor och den enda som möjligtvis skulle kunna göra en bra Mercury Rev video är Ingemar Bergman. Förvisso lite fånigt, och jag insåg, utan att ha hört plattan, att ”Godess on a Hiway” knappast kunde vara signifikativ för hur hela plattan låter.

Och ”Deserter's Songs” är något helt annat än ett singelspäckat, lättlyssnat och smärtfritt album. Däremot är det grymt vackert. Grymt ärligt, och såklart grymt introvert. Jag skulle kunna avfärdat stora delar av låtmaterialet just på den grunden att de drar saker väldigt långt ut i ett landskap där de troligtvis är de enda som förstår det talade språket.

Men de går sin egen väg hela vägen. Jag vill mest konstatera att inledande ”Holes” är ett av det bästa jag hört i år. Den känns genom hela kroppen. ”Opus 40″ och ”Endlessly” likaså. Texterna är egendomliga små betraktelser som känns precisa till musiken. Som i ”Holes” där Jonathan pressar ut orden ur strupen med en helt unik känsla: ”Time all th'long red lines, that take control, of all th'smokelike streams, that flow into your dreams [...] Bands, those funny little plans, that never work quite right…”

Nej, Mercury Rev kommer troligtvis aldrig att kliva upp på den stora scenen. De kommer att vila strax under ytan, för att då och då , låta sin röst skära genom ytan upp i himlen.