Gästrikelåtar är en om inte vit, så i alla fall grå, fläck på folkmusikkartan. Få skivor har gjorts, och de som har gjorts har haft en museal känsla, som Sven Ahlbäck och Anton Jernbergs Gästrikelåtar. Så är icke fallet med Jeanette Evanssons Sikvik. Gästrikelåtarna är egensinniga och påminner emellanåt om orsalåtar. Evansson spelar kantigt och […][...]

Den senaste månaden har jag lyssnat intensivt på Smogs skiva Wild Love från 1995. Det var faktiskt den första skivan jag hörde med Smog men som jag då avfärdade – kanske var jag inte mogen för en av Bill Callahans (Smog använde han då som pseudonym) mörkaste och på sina håll mer svårlyssnade skivor. Låtar […][...]

Det känns svårt att skriva om Bob Dylan. Hur ska man egentligen förhålla sig till folksångaren som utvecklades till flummig rockstar för att sedan krascha en motorcykel, få ett religiöst uppvaknade, börja umgås med Carlos Santana och nästan jamma bort hela sin karriär för att sedan göra comeback i och med Time Out of Mind […][...]

Fyll upp en mixer med The Strokes, Mando Diao och fyra salta grabbar från Tyskland och kör maskinen i cirka 40 minuter. Häll innehållet i ett skitigt grogglas och toppa med en citronskiva. Drinken From the Corner into your Ear är färdigmixad. Receptet tog form när jag hörde singeln All is Nothing. Efter att ha […][...]

När jag lade skivspelarens stift på vinylen och hade hört öppningsspåret The Magus började det hela gå upp för mig. Carl hade hissat segel och ännu en gång fortsatt resan, denna gång solo, utan sin gamla vän och själsfrände Peter Doherty. Förut hade målet på resan varit Arcadia, ett påhittat frihetsland som beseglades med skeppet […][...]

Rick Ross har aldrig varit någon personlig favorit. Men det är tydligen en rappare man bör ha koll på som dedicerad hiphopare år 2010. När det kommer till rap och textinnehåll har Rick Ross aldrig varit någon chockerande nyhet. Men han har en tungt tryck i sina stämma och inger otrolig säkerhet i både persona […][...]

Jag kom i kontakt med Malmöbandet Solander av en ren slump. Det var när jag klickade runt på myspace.com i jakt på förband till min klubb Freaks N geeks på Debaser Malmö som jag upptäckte denna lokala pärla. Imponerades över deras förmåga att med små medel förvandla till synes ganska enkla popmelodier till något alldeles […][...]

Det är så mycket som är fel med den här skivan. Eller snarare, så mycket som jag trodde skulle vara alldeles för konstigt för att någonsin kunna bli bra. För vem sjunger låtar om gud och tolkar barnvisor med något slags popheder i behåll idag? Christopher Sander, uppenbarligen. Detta är på många vis hans …och […][...]

Första tanken är att Laleh lagt prinsessan på hyllan. Det är det seriösa förstahandsintrycket som leder tankarna dit. Men efter en snabb tillbakablick ger jag mig själv omläxa. Okej, förra skivan från 2006 hette Prinsessor. Minnet av Laleh på en konsert för ett par år sedan gav mig dessutom samma sagoassociationer. Men på skiva har […][...]

They had me at ‘hello’. Redan när jag första gången hörde talas om en sprillans ny skandinavisk musikrörelse som gick under namnet ”skweee”, där figurer med sköna artistnamn som Pavan och Joxaren skruvade fram konstiga syntljud till ett ganska långsamt men hårdsvängande beat, blev jag imponerad. När jag sedan hörde att musiken även gick under […][...]