När jag lade skivspelarens stift på vinylen och hade hört öppningsspåret The Magus började det hela gå upp för mig. Carl hade hissat segel och ännu en gång fortsatt resan, denna gång solo, utan sin gamla vän och själsfrände Peter Doherty. Förut hade målet på resan varit Arcadia, ett påhittat frihetsland som beseglades med skeppet The Albion.

Det är fortfarande The Albion som guppar på vågorna. Men år 2010 tar seglatsen en krokig väg tillbaka, till Carls rötter som runtflackande bohem och artist. Med texter om verkliga händelser och inte till ett land med framtida frihetsvisioner, då texterna i tidigare skeden var uppdiktade på drömmar och förhoppningar.

Brusten och bortkastad kärlek, i balladerna So Long My Lover, Shadows Fall och What Have I Done varvas med ångest och kokainångor i den dystra och teatraliska Carve My Name och den snyggt hopsnickrade poplåten Je Regrette, Je Regrette. Den senare låten anser jag vara skivans höjdpunkt, då de uppsluppna och positiva tonerna i musiken är en stor kontrast till de mörka textraderna, där Barât ger lyssnaren en snabb historielektion av vad ett destruktivt artistleverne innebär.

I Run With The Boys, vilket är den första singeln på skivan, märks tydligt hur Barât har blivit inspirerad och sugit i sig influenser från tidigare samarbeten med den alltid lika aktuella Paul Weller. Detta kan betraktas som en värdig och storslagen uppföljare till The Jams A Town Called Malice med pampiga blåspartier som blir uppbyggda med sköna basgångar.

I låtarna The Fall och The Magus är låtarna lekfulla och här kan det skönjas att Carl har en bakgrund som skådespelare, då dessa låtar skulle ha kunnat passa in som filmmusik i antingen Kalle och Chokladfabriken eller Alice i Underlandet. Det är nästan så att jag väntar på att Willy Wonka ska komma uppstudsandes ur konvolutet då de mekaniska melodierna byggs upp på ett finurligt sätt.

Mina förväntningar var i ärlighetens namn inte varit särkskilt höga, då jag motvilligt måste medge att Carl Barâts tidigare band, Dirty Pretty Things hade börjat gå utför både musikaliskt och textmässigt. Men efter att ha lyssnat igenom de 10 spår som det självbetitlade album erbjuder tycker jag att han gjort rätt i att fortsätta seglatsen alena, även om skivan inte håller samma höga textförfattarskap som hans tidigare själsfrändes soloalbum från 2009, Grace/Wasteland.