Förutom att ha varit symbol för en av Stockholms genom tiderna bästa klubbar (ja, kära saknade Guidelines det är er jag tänker på) har Kenny Dixon Jr sedan mitten av 90-talet som Moodymann byggt upp en tung status med sina Detroithyllande släpp i skarven mellan house och techno. Så när ett antal Twitterflöden häromdagen meddelade […][...]

Jag älskar när tjejer gör vad fan de vill, men jag vet inte om det är vad Iggy Azalea gör, eller om hon bara är i processen att formas till en bästsäljande modell. Hennes hittills största hit heter Pu$$y. Är det kaxigt och självsäkert eller förnedrande? När man lyssnar på Pu$$y och övriga låtar från […][...]

Shotgun, som är den andra singeln från Eugene McGuinnes kommande album The Invitation to the Voyage, bygger på det klassiska Peter Gunn-riffet och så långt är allt väl – det är ju ett jävligt bra riff. Men ska man använda sig av allmängods bör man ju förvalta det väl också – som när The White […][...]

High Energy möter Don’t You Want Me möter You Make Me Feel (Mighty Real). Sylvester lever igen. 24 år senare. Med lite remixhjälp från Dimitri From Paris. När britten Tyson Speede släpper sin popalbumlängdsperfekta debut är det nämligen omöjligt att inte tänka på just Sylvester. Men det är inte det att Dimitri-remixen av After You’re […][...]

De spelar fanfarer för varandra i inledande spåret. Kjell Nordeson skakar fram dem och Johan Berthlings bas börjar spela fanfaren. Så här ska det spelas, blås nu. Kjell och Johan stannar upp och låter Goran KajfeÅ¡ och Jonas Kullhammar blåsa ut. De drillar varandra fram och tillbaka ända tills de nått fram. Efter ungefär åtta […][...]

I eftersvallet av Graveyards segertåg verkar Göteborgarna i Horisont nu vara den logiska fortsättningen i genren. Åtminstone om man ska tro såväl kritiker som gemene lyssnare. Lovorden har varit många. Horisont gräver lite i samma jord som Graveyard; det är rock i gränsen mellan 60- och 70-tal, småflummigt och en aning psykedeliskt. Med ett jävla […][...]

George Clintons solotrea går kanske inte till historien som hans största stund. Året är 1985 och det är ett tag sedan han ledde funkutvecklingen. Den rollen har en kort kille från Minneapolis haft sedan en tid tillbaka. Visst märks det på produktionen här. För trots att musikerlistan är sedvanligt milslång och innehåller så gott som […][...]

Det vilar en förlösande känsla över detta släpp. Ett projekt som uppstått helt ur kärleken till den hardcore samtliga medlemmar vuxit upp med, en scen samtliga varit, och är, del av. Framförallt är det fruktansvärt snyggt och kompromisslöst framfört. Mot en bakgrund i bland andra Abhinanda, Eyes Shut, The Change och Division of Laura Lee […][...]

Svensk hiphop på engelska är inte något jag stöter på särskilt ofta, men av det jag har hört har jag ofta haft svårt för den press som sätts på rösten när den ska uttala ett språk som inte är modersmålet. Första gången jag stoppade The Realism i stereon var det med fördomsfulla öron. Samtidigt får […][...]

Det var ett band som kändes riktigt värt att lägga märke till bland banden som spriddes genom SXSW för några veckor sedan: Alabama Shakes. Jag hörde bara Hold On i förbifarten och var tvungen att stanna upp med vad jag gjorde. Ett enkelt cirkulerande komp med bara två ackord, stompande långsamma trummor och en gitarr […][...]