Svensk hiphop på engelska är inte något jag stöter på särskilt ofta, men av det jag har hört har jag ofta haft svårt för den press som sätts på rösten när den ska uttala ett språk som inte är modersmålet. Första gången jag stoppade The Realism i stereon var det med fördomsfulla öron.

Samtidigt får min nyligen uppkomna kärlek för musik på svenska mig att fantisera hur det hade låtit om Professor P hade rappat på svenska över de här beatsen som verkligen skulle kunna vara plockade från 90-talets New York och dess dammiga vinylkällare. Det hade varit häftigt att höra, och hade gjort The Realism till ett mer utstickande val bland konkurrenterna när man letar efter den här sortens hiphop.

Men rappen är inget problem, det dröjer faktiskt inte länge innan man tycker att det är så bra att det inte finns plats för spekulationer. Professor P har hittat rätt sound för sin röst, och vad det gäller textförfattandet är det flera gånger som jag blir imponerad. Fast inte på det vanliga sättet där rim och metaforer sätter hjärnan på spinn. Istället är det verser som bygger på varandra på ett snitsigt sätt, som i titelspåret. Under några allvarsamma minuter med ett beat som pyntas med ledsen sax rappar P om livets svåra val och den oundvikliga ångest som hör till dem. Låten är min egen favorit på skivan, mest på grund av texten och det lyckliga slutet.

The Realism är tolv låtar snäll och genuin hiphop. Oftast är det tempo med drag i, perfekt att trampa asfalt till, men här finns flertalet långsammare och eftertänksamma låtar också. Känslan är hundraprocentig hela tiden, men det hade inte räckt tillräckligt långt om kvalitén inte hade varit på samma nivå. Det är den här. I beatlistan finns det inget att klaga på, det är toppen hela tiden. Brusiga soulsamplingar vävs friktionslöst samman med bas och trummor, och Akilles scratchningar ligger perfekt. Det är lätt beskriva den här musiken, för så klassisk är Pro & Aks hiphop.