Det här är en intressant skiva. Skivan är intressant för att kollektivet Quannum består av ett kreativt gäng artister som alla gör egna grejer var och en för sig: Lyrics Born och Lateef the Truth Speaker (spelar tillsammans under namnet Latyrx), Chief Xcel och Gift of Gab (spelar tillsammans under namnet Blackalicious) och DJ Shadow (inte mest känd för att han samplat Pugh Rogefeldt, men det har han). Men för att det inte ska bli för lätt att förklara alla konstellationerna kallar sig Chief Xcel och Lateef för Maroons när de spelar ihop.

Skivan är intressant för att det medverkar spännande gäster på den: El-P (från Company Flow), Divine Styler, Joyo Velarde, radioprataren Mack B-dog, Souls of Mischief, det tyska funkgänget Poets of Rhythm och Jurrasic 5. J5 – som är med och inleder skivan med ”Concentration” – står som alltid högt i kurs med sin briljanta enkla och kravlösa stil.

Det börjar alltså strålande men på andra änden av skivan finns El-P på ”Looking Over a City”. El-P har samlat många poäng i undergroundkretsar men min favorit har han har aldrig varit och det kommer han förmodligen aldrig heller bli.

Skivan är intressant för den representerar flera olika grenar av den musikaliska biten av hiphop. DJ Shadow har visat vad han går för förr och gör det igen med sköna beats och en och annan imponerande scratchsalva. Lyrics Born är en varierande vokalist som både rappar och sjunger men han kan ibland bli lite för mycket av det goda.
Poets on Rhythm får det att svänga ordentligt på ”I Changed My Mind” och Joyo Velarde sjunger lite jazzigt och ger en skön känsla av soul på ”People Like Me”. Men det låter inte alls kul när hon sjunger operahybrid på ”Jada's Vengeance”.

Skivan är intressant för Quannum-kollektivet har åsikter sunda som ett glas mjölk om dagen. Fritt översatt skriver Lyrics Born i skivkonvolutet bland annat: ”Om du frågar någon vad hiphop är idag får du en mängd olika svar från Jay-Z, till Puffy, till Beastie Boys, till The Roots, till Blackalicious, till Lauryn Hill, till DJ Shadow, till E-40, till Beck, till Beenie Man. Enligt min breda och ultimata korrekta åsikt är alla de här hiphop på deras eget sätt /…/ Om en skiva är bra, då är den bra oavsett om den säljer ett exemplar eller en miljon. Fuck the underground om den inte kan acceptera lite pengar. På samma sätt Fuck the mainstream om de inte kan acceptera lite kreativitet /…/ Om du blir trött på att bära alla andras väskor och du råkar ha en genrefri hundraprocentig hiphop-skiva, ge ut skiten. Det är så enkelt.”

Quannum har hittat balansen jag letar efter. Jag har hittat den hos tidigare nämnda Jurrasic 5. Jag har hittat den hos Beastie Boys. Jag har hittat den hos Speech (från Arrested Development). Jag har hittat den hos Everlast. Jag har hittat den hos många andra men ingen har satt orden på pappret lika bra som Quannum. Hade hiphop varit Buddism hade Quannum varit Nirvana. Det är intressant.

Skivan är intressant för att det är svårt att sätta ett betyg på den. Den är definitivt bra, men inget mästerverk. Den är ojämn men aldrig riktigt dålig. Även om de hade skippat Mack B-dogs ganska onödiga mellansnack hade det ändå funnits lite tröttare partier men den blir aldrig riktigt tråkig.

Det finns inga självklara hits, inga singelspår som kommer slå, men sätter du på den vid rätt tillfälle med rätt sällskap kommer de fråga vad det är och var man kan köpa den.

För skivan är bra. Men framförallt: Intressant.