I slutet av 1970-talet var det kul att vara skivbolagsmänniska. Det fanns egentligen bara två musikstilar att tala om: discon och punken – arbetarmusiken och den intellektuella wannabe-arbetarmusiken (åtminstone den senare delen). Få musikstilar har haft lika stort inflytande på sin samtid. Discon i synnerhet.

Och trots att anhängarna av respektive stil med säkerhet, åtminstone officiellt, avskydde den andra och trots att stilarna inte direkt var musikaliskt lika varandra, så var discon och punken två sidor av samma mynt. För i slutet av sjuttiotalet handlade det i slutändan om pop rätt upp och ner. Treminuterspop i olika kostymer.

Som alla andra genrer började både punken och discon utanför de stora skivbolagens intressesfär. Ända tills det började visa sig att kidsen inte kunde få nog. Då trycktes helt plötsligt disco- och punkskivor ut i parti och minut. Båda stilarna hade ganska klara riktlinjer för vad som var ”punk” eller ”disco”, så det var bara att trycka fram nya låtar. Löpande-band-produktioner på Motown-manér.

Men som alltid tog överexponeringen död på musiken. När sjuttiotalet förvandlades till åttiotal hade folk tröttnat på både discon och punken. De senaste fem årens totaldominerande musikstilar imploderade snudd på över en natt.

Skivbolagspanik.

Sedan följde åttiotalet, det kanske mest meningslösa årtiondet rent musikaliskt förra århundradet. Det är i alla fall den allmänna meningen.

Skitsnack, förstås.

För i vakuumet som uppstod efter De Stora Genrernas fall togs musiken ner på gatan på riktigt. Nya genrer poppade upp som svampar ur jorden. New York, London, Chicago, Detroit, Italien, New Jersey. Det de alla hade gemensamt var att gränserna mellan genrerna började suddas ut. Elektronik blandades med punk. Maskiner födde soul.

På många sätt var åttiotalet ett av nutidsmusikens viktigaste årtionden. Det viktigaste sedan femtiotalet, på många sätt.

Det är hit retrovågen nu hunnit. Den musik som är blandar lika delar dansmusik och punkestetik och som så ofta förr kan mycket av den senaste trenden sammanfattas i ett skivbolag. I det här fallet Output Recordings.

Bakom Output döljer sig främst en av de människor som verkligen kan säga ”jag var där”. Som designer har han knåpat ihop omslag åt klassiska namn som Eric B. & Rakim, Stereo MC's och Jungle Brothers. Han har remixat Massive Attack, Soft Cell, James Brown, Common och U2. Dessutom har han gjort musik på egen hand under namnet Playgroup och hängt med snudd på alla som är något.

Men i år har Output Recordings tagit större delen av den gode Trevors tid, när han signat några av årets mest hypade akter till sin etikett. Han gråter garanterat hela vägen till banken.

”Channel 2″ är lika mycket en reklambroschyr för Output, ett sätt att bana väg för de album som följt och kommer följa med flera av artisterna, som det är en sammanfattning av 2003, halvvägs in på året.

Med ena foten i det tidiga åttiotalet och den andra i det tidiga tjugohundratalet bjuds vi på 15 spår som, trots att de spretar åt rätt många håll musikaliskt, styr åt samma håll.

Det blir ambienttechno från 7-Hurtz medan det bara blir ambient med The Boy Lucas. Manheads ”Doop” skulle kunna vara en instrumental-b-sida från The S.O.S. Band med sitt snygga saxblås och Colders ”Again” ekar av Joy Division och tidiga New Order. Blackstrobe bjuder på iskall electro, DK7 ger oss knorrig acid house medan Rekindle dansar loss med gullig solskenspop och la-la-la-refränger. En salig blandning, alltså.

Men de största två låtarna på ”Channel 2″ kommer förstås från The Rapture och LCD Soundsystem. Den långa versionen av ”Olio” har jag lärt mig gilla, även om den i ärlighetens namn bara är Rythim Is Rythims ”Icon” korsad med The Cures ”The Hanging Garden” och pianot från Sterling Voids ”It's Alright”. Men kanske är den just därför också samlingens bästa exempel på åttiotalets korsbefruktningar. I vilket fall är den långt bättre än vansinnigt överskattade ”The House of Jealous Lovers”.

Bäst av allihop är LCD Soundsystems ”Losing My Edge”. Den sparsmakade och monotont malande beatet, kombinerat med electrosyntslingan, skulle egentligen räcka för att fälla mig, men i slutändan är det texten som gör den helt genial. Namndroppande och desperat om vikten att alltid vara rätt, alltid ha koll, alltid kunna säga ”jag var där”.

”The kids are coming up from behind
I'm losing my edge, I'm losing my edge
To the kids from France and from London”

En träffsäker sammanfattning av generationsskiftet efter discons och punkens fall.

Självklart har Jackson med en egen låt också, här i en remix av Zongamin. Ja, och så är det svårt att charmas av att Dempseys bidrag har titeln ”ODB on the Run”.

Tillsammans med samlingarna ”Mutant Disco – A Subtle Dislocation of the Norm” och ”New York Noise” ger ”Channel 2″ en bra bild av det som gällde 2003. Långt viktigare: det är en väldigt stark samling låtar.

Och förstås viktigast av allt: den är livsviktig för alla som om tjugo år vill kunna säga ”jag var där”.