Kitschpop.

Det är den bästa sammanfattning av Vive la fête jag kan komma på. Visserligen var det inte jag som gav ”Nuit blanche” det omdömet först, det var Patrik Hamberg som konstaterade det när han beskrev skivan, men det är fortfarande den bästa beskrivningen av hur ”Nuit blanche” låter.

Jag har aldrig hört dEUS och jag har faktiskt inte ens den blekaste om hur de kan låta. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Danny Mommens till vardags håller till i just dEUS. 1997 sprang Danny på Els Pynoo och ljuv musik uppstod. På flera sätt.

De började göra låtar som från början bara var tänkta som ”bedroom material” (hohoho), men det ena gav det andra. Vips låg belgiska Vive le fêtes debut på skivdiskarna. ”Nuit blanche” är duons fjärde fullängdare.

Om det ligger långt ifrån dEUS musik eller inte har jag som sagt var ingen aning om, men det är trendriktiga åttiotalsljud som gäller på ”Nuit blanche”. Syntpop med inslag av modern dansmusik och ett stänk punk. Såväl i instrument som i känsla.

Så om man tar lite new wave, lite punk och slänger in namn som Brigitte Bardot, Plastic Bertrand, Serge Gainsbourg och Jane Birkin kommer man rätt nära hur Vive le fête låter. Och eftersom Vive le fête i grunden är en punkgrupp som spelar dansmusikinspirerad popmusik, och eftersom Els är blond, måste jag ju självklart också droppa Blondie. Mest bara för sakens skull. Och jodå, frasen ”new modern Blondie” dyker också upp på skivan.

Inledande titelspåret funkar som en utmärkt sammanfattning. Taktfast beat à la Felix da Housecat, Depeche Mode-gitarr, ekofyllda ”aaah”-körer och ödesmättade syntstämningar det står ”Fade to Grey” skrivet på (överlag tänker jag rätt ofta på Visage när jag lyssnar på ”Nuit blanche”). Över alltihop sjunger Els lite lagom blaséförföriskt.

På franska förstås. Sån här musik ska sjungas på franska för att bli precis lagom kitschig.

Ungefär samma skrikande syntslingor återkommer i ”Touche pas”, men den gången backade av en mullerdistad gitarr å ena sidan och en prozacöverdoserad syntploppslinga å den andra. Och så Els mitt i alltihop förstås.

Genom hela ”Nuit blanche” dyker det upp små detaljer man kan le igenkännande åt lite här och där. ”Blue Monday”-trummorna i ”Jaloux”. Peter Hook-slingan i ”Joyeux”. Sedan finns det en del grejer som mest är irriterande. Primalskriken i trashpopiga ”KL” går mig mest på nerverna. Men det är bortglömt när ”Maladie d'un fou” marscherar igång. En ren uppdatering av all fransk 60-talsmusik med den fånigaste syntstruttslinga jag hört på länge. Blippande som får mig att fnittra hysteriskt av glädje. Fantastisk, förstås.

Sedan finns det spår som är betydligt kantigare och hårdare. ”Mr. le président”, med sin hårt knorrande syntslinga, och ”KL” (som inte så lite påminner om en uppdaterad version av Gary Glitters ”Rock & Roll”).

”Nuit blanche” är inte det största som hänt musikvärlden, men just nu är den förbannat charmig. Det är nog till och med så att ”Nuit blanche” är en av de skivor jag lyssnat allra mest på senaste tiden. En sådan där skiva jag tryckt in när jag inte riktigt vet vad jag vill lyssna på.

Jag menar, en skiva som innehåller ”nananananana”-sång är ju alltid bra.

Dessutom har jag upptäckt att det vissa dagar inte finns något som är bättre än att dansa omkring i lägenheten, vifta med näven i luften och gasta ”BANG BANG! BOOGIE BOOGIE BANG BANG!” om och om igen.

Vem hade trott det?