Om jag verkligen hårddrar skulle jag kunna minimera mina absoluta favoritband till tre; Modest Mouse, Built to Spill och Okkervil River. Just Okkervil River har varit med längst. De har varit med sen jag för 3-4 år sedan hörde ”For the captain” från albumet ”Stars too small to use” för första gången. En upptäckt som […][...]

Helvetet är nära när den största musikaliska händelsen i landet är en gala fylld av paljetter och oexisterande tyg, blir inte ens de mest övertygade innerligt trötta när det numera pågår i flera oändliga etapper? Juckteknik har högre kriteriumsvärde än sångkvalitet när kommersialiteten får bestämma. Den brittiska omgången avgjordes för inte så länge sedan. Det […][...]

Jag blir inte klok på Idlewild. Det känns som de vandrar blinda i ett musikaliskt ingenmansland utan att veta vart de ska, eller vad de vill. Ändå har dessa skottar nått ut till massor av människor och sålt en hel del skivor. Det kanske bara är jag som inte fattar. Innerst inne vilar en känsla […][...]

Argh! Att lyssna på ”Pleasure to Kill” är definitivt ingen tillbakalutad njutning, inga andningspauser, inga halvtempolåtar som man kan nicka sej igenom. Det är fullt ställ från första ”Ripping corpse” till ”Under the Guillotine”, ett helvetiskt mangel som efteråt får en att önska en rejäl genomkörare av öronen med något mildrande medel. Jag undrar varför […][...]

Gatorna här på Möllan är pudrade vita med snö. För ovanlighetens skull får den ligga kvar. Men jag är less på att halka runt i kylan. Under tiden lyssnar jag på Love. Vips så slår blommorna ut och Kaliforniens soldränkta kustlandskap breder ut sig för framför mig. Los Angeles med 1960-talets ögon. Beatrörelsen banar väg […][...]

Fenomenet 50 Cent blir bara mer och mer intressant. I cd-häftet hinner Fiddy peka med ett vapen rakt in i kameran framför en vapenvägg, räkna knarkpengar i en sunkig lägenhet, riva av en drive-by, leka knarkhallucination, flåda med både hagelgevär och vrålbil, hälla mjölk på bikinibrudar (subtilt), uppträda som kostymaffärsman omgiven av guns & babes, […][...]

Det här är den bästa skivan sen 1986. Då släpptes The Queen is Dead. I am a Bird Now med Antony & the Johnsons är det bästa jag hört sedan jag var 18. Antony är transvestit och kommer från New York. Han är god vän med Devrendra Banhart och Lou Reed. Med Boy George och […][...]

Jag har aldrig varit särskilt imponerad av The Tough Alliance. Inte tyckt att de varit särskilt bra. Alltså borde jag inte gilla Lo-Fi-Fnk. Eller omvänt. Men nu är det så: jag gillar Lo-Fi-Fnk och tycker att The Tough Alliance inte är särskilt intressanta. Outsägliga äro musiksmakens vägnar. Egentligen vet jag inte ens varför jag envisas […][...]

Townes van Zandt skakade av sig sin välbärgade uppväxt och misskötte sina universitetsstudier i juridik innan han blev den luggslitna trubaduren. Han ”arbetade” sig ner till den livsstil som Michael David Fuller fick gratis. Van Zandt var och är kanske fortfarande ett välkänt namn i den amerikanska oljeindustrin, Fullers alias Blaze Foley är för de […][...]

Håkan kom tillbaka till mig för ganska precis en vecka sedan, i skrivande stund. Nio helt nya låtar. Det är ju inte utan att man sätter på sig hörlurarna med förväntningar. Jag har lyssnat på Ett kolikbarns bekännelser twenty-four seven, ut och in, upp och ned sedan dess. Och Gud vet att jag har tvivlat. […][...]