Jag har aldrig varit särskilt imponerad av The Tough Alliance. Inte tyckt att de varit särskilt bra.

Alltså borde jag inte gilla Lo-Fi-Fnk. Eller omvänt. Men nu är det så: jag gillar Lo-Fi-Fnk och tycker att The Tough Alliance inte är särskilt intressanta.

Outsägliga äro musiksmakens vägnar.

Egentligen vet jag inte ens varför jag envisas med att tänka på The Tough Alliance i samma andetag som Lo-Fi-Fnk. Kanske för att de är två svenska killar som gör pop med danskänsla och punkattityd. Eller något sådant. Men jag hade lika gärna kunnat dra till med namn som Public Image Limited, LCD Soundsystem eller The Rapture. Dansmusik med lo-fi-vibbar och analoga syntljud i ett Arthur Russell-landskap. Med några Prince-ackord. Utan koklockor. Och gissningsvis baseballträn.

Dansmusik/inte dansmusik.

Egentligen består ”(…and the JFG?)” av en jättestor Lego-låda med ljud som ibland bara verkar finnas med för att de råkade ramla fram när Leo Drugge och August Hellsing plöjde igenom ljudbankerna i syntarna och samplingsbiblioteken i datorn. Ibland känns det som att det inte finns någon som helst ordning på ljuden som bubblar fram från skivan, som att duon stått mitt i alltihop och bara gjort det bästa av situationen. Ett tangentbordsgazeande prozac-jam i behändig snabb-bits-form.

Stop/don't stop.

Saker och ting kunde med andra ord blivit precis hur dåliga som helst. Istället blir det en uppvisning i total avsaknad för allt vad genrer någonsin hetat. Det är sprudlande disco total där Puss möter plastiga åttiotalstrummaskiner och funkkeyboards. Är det dansmusik? Är det pop? Vem bryr sig. Det går att dansa till, alltså är det mer dansmusik än mycket av det som slentrianmässigt stämplas som just dansmusik. I fullständigt briljanta ”Music Owns Our Body” är det Kaah som framför Benny Goodmans klassiska ”Sing, Sing, Sing”, komplett med stressad ståbas. Eller ja, det skulle ha kunnat vara det.

Ännu roligare blir det när Soul Supreme hoppar in och gör allt annat än hiphop i sin remix av ”Change the Channel”. Istället låter han ett klinkande piano leda vägen över åttiotalssprudlande hysterifunk av allra plastigaste sort.

Aaaow!