Fenomenet 50 Cent blir bara mer och mer intressant.

I cd-häftet hinner Fiddy peka med ett vapen rakt in i kameran framför en vapenvägg, räkna knarkpengar i en sunkig lägenhet, riva av en drive-by, leka knarkhallucination, flåda med både hagelgevär och vrålbil, hälla mjölk på bikinibrudar (subtilt), uppträda som kostymaffärsman omgiven av guns & babes, sitta på vatten Jesus-stylee och hänga med alla sina homiesar.

Och då pratar vi bara om bilderna. Okej, det ska väl erkännas att texterna inte vandrar iväg alltför långt ifrån det inmutade området.

Men det är ändå något med bilderna som inte riktigt stämmer. Alla tuffa poser, vapen och bystiga accessoarer stämmer inte med 50:s ansikte. Eller hans ögon. Visst, uttryckslösa ansikten är inget nytt i musikvärlden, men det känns nästan som att 50 vill vara någon helt annanstans. När han på omslaget dessutom poserar med inoljad, bar överkropp och pumpade muskler kan jag inte låta bli att tycka att 50 kopierat LL Cool J rakt av. Ner till favoritposen. Som att 50 egentligen skulle vilja vara en teddybjörnsgosig Will Smith för de breda massorna. Men nu står han där med brudar, vapen och snöhögar för att de som vet har talat om för honom att det är det som säljer. Med en armé av proffsstylister och varumärkesexperter har 50 proppats upp och bilderna utformats noggrant för maximal penetrering (omedveten ordvits).

En pojkbandssångare med kulhål, liksom.

För den här gången funkar 50 som allra bäst när han iklär sig rollen som gangstacrooner och levererar blaxplosul med ekon av en svunnen era. Som när Needlz låter 50 rimma över en McFadden-skriven Eddie Kendricks-låt i ”God Gave Me Style”. Eller när Cue Beats dammar av The Dells och förvandlar dem till ”A Baltimore Love Thing”. Eller när Olivia kommer in och ser till att ”So Amazing” blir ännu en del i den Skönheten och Odjuret-tradition som dykt upp inom hiphopen med jämna mellanrum ända sedan Method Man och Mary J. gjorde gemensam sak för något decennium sedan. Och så förstås avslutande remixen av ”Hate It or Love It”, där Hi-blås och Marvin Gaye tar omvägen via Kanye, och Disco D-produktionen ”Ski Mask Way” (The O'Jays och Goodie Mob under en sampler kan på något sätt inte misslyckas). Marvin-vibbar blir det också i ”Ryder Music”.

Men självklart är de stora affischnamnen på ”The Massacre” Dr Dre och Eminem, trots att de bara producerat två respektive tre låtar (Dre har dessutom inte rattat någon av sina själv). Av dem är det Eminem som lyckats bäst med ”Gatman and Robbin”, både vad gäller produktion och rap. Eminem rappar i cirklar runt 50, i synnerhet när det blir dags för ”Batman”-temamelodirappandet. Men de två stora har den här gången sprungits ifrån rejält av sina kollegor.

Sedan finns det förstås mindre bra saker med ”The Massacre”. Det finns ett gäng låtar som inte gör någon särskilt glad. Och albumet är (förstås) alldeles för långt. Dessutom finns det en sak till som är väldigt uppenbar.

Det finns ingen ny ”In Da Club”. Inget som ens är i närheten.

Men det gör faktiskt inte särskilt mycket. Faktum är att jag gillar crooner-wannaben 50 betydligt bättre än gangsta-wannahållafastvid-50. Den souligare inramningen passar 50:s röst och flyt betydligt bättre.

Mer av det, så kan nästa 50-album bli en ännu mer positiv överraskning.