King Crimson är bandet som många moderna progressiva hårdrocksband gärna hänvisar sina influenser till, men som få känner till. I ärlighetens namn är det inte längesen som undertecknad skaffade sin första hela Crimson-platta, just "In Court of the Crimson King". Min reflektion över bandet och musiken är därför, snarare än den av ett inbitet fan, […][...]

Ibland kan det vara rätt underligt med musik. Till exempel så är två av de popskivor som jag tycker är bland de bästa som någonsin har spelats in, gjorda av för de flesta totalt okända artister. Den ena skivan är till och med inte släppt på något bolag. Den har inte ens en etikett, utan […][...]

Ett gäng med fjorton spralliga, unga italienska tjejer i sisådär åtta- till sextonårsåldern. Är det ett dagis vi pratar om? Är det pedofilpop som vissa vill hävda? Svar: Nej. Det är den bästa italodiscogruppen som någonsin funnits; Baby's Gang! Både om man ser till hur många fräna knäskålkrossarhits de hade och till estetik och omslag. […][...]

Trött på tomt snack och att saker står still hyr Heli Redline-studion en helg. Masse och Salla ställer upp med beat samtidigt som en lång rad kompisar från förr och nu sluter upp för att lägga rim. 48 timmar i studion senare sitter tio låtar i hårddisken. 40 minuter som får bli startskottet för den […][...]

Spansk pop har en tendens att kännas åtminstone en aning fånig. I alla fall för den som är van vid den engelska språkmelodin. Spanska är liksom … blod, svett och tårar, medan engelskan dricker sitt afternoon tea (lätta klyschor: 1). För mig tog det x antal månader att vänja sig något som först kändes som […][...]

När jag fick veta att Shannon och Timothy skulle ha ett sidoprojekt tillsammans blev jag inte så nyfiken på hur det skulle låta. De hade redan gjort sig kända för att skriva massa låtar om deras brokiga förhållande. Men när jag väl kom till att skaffa ”A view from the floor” blev jag smått förvånad, […][...]

The White Stripes andra album, "De Stijl", är en oerhört imponerande skiva. Det bluesaktiga soundet från debutskivan finns kvar, i Son House-covern "Death Letter", "Why Can't You Be Nicer to Me?" och fullkomligt oemotståndliga "Little Bird". Men det blandas våghalsigt upp med en massa andra stilar; allt från tuggummipop till kabaret och country till hederlig […][...]

För att kunna experimentera på ett framgångsrikt sätt krävs förutom självförtroende också en hel del kunskap om det område man rör sin inom. Tiombe Lockhart är en sådan där skolad musiker och sångerska som besitter båda delarna och alltså har hyfsade förutsättningar. Dessa utnyttjar hon med råge på debuten ”The Tiombe Lockhart Bootleg # 1″. […][...]

Sveriges mest obotlige romantiker delade nyligen med sig av dagboksanteckningar som han valt att gömma i någon skrivbordslåda någonstans. Som vanligt står han naken och trasig för alla att beskåda och vi som föddes med ett hjärta under bröstkorgen svimmar inför denna uppenbarelse. Håkan Hellström har gjort DET igen. Jag lärde känna Håkan via en […][...]

”Spring Spring Spring Spring Spring” öppnar med ett långsamt drönande blåsriff som får mig att misstänka att Kullruskarna spisat en del Sunn0))) sen sist. När stämningen väl satts kommer en lekande melodi indansandes från en klarare saxofon som ackompanjeras av dammiga trummor och befallande bas. Titeln ”Hellstone” illustrerar perfekt hur det låter. Jag gillar de […][...]