Ibland kan det vara rätt underligt med musik. Till exempel så är två av de popskivor som jag tycker är bland de bästa som någonsin har spelats in, gjorda av för de flesta totalt okända artister. Den ena skivan är till och med inte släppt på något bolag. Den har inte ens en etikett, utan på skivan står det handskrivet (troligtvis av någon i bandet): ”Citadel Band”. Små bokstäver som min pappa inte skulle se utan glasögon. Det är namnet på skivan. En skiva av ett band som om sanningen ska fram inte är helt okända, som har en spelning på 2005 års Accelerator-festival som deras förmodligen största framgång: Loney, Dear.

Den andra skivan är just den som jag ska recensera. Ett litet band från USA. Det här är deras fullängdsdebut, och den släpptes för första gången på skiva 1998 av det lilla bolaget Jade Tree. Personligen tycker jag att den är en av modern pophistorias största stunder.

Alltså, missförstå mig rätt. Jag vill verkligen inte verka svår. Jag har personligen alltid stört mig på musiksnobbar som vid frågan om vilket deras favoritband är, alltid har envisats med att droppa ett demoband (vilket enligt honom säkert är fel benämning) som bara han och hans polare känner till. Det är liksom öppet mål. Personen i fråga har sedan glatt fått svara på hur han har hittat bandet, och vad som är så speciellt med just dem. Förhoppningsvis har de spelat in all sin musik med hjälp av en väckarklocka, vilket självklart vore hur rätt som helst år 2006.

Nåväl. Pedro the Lion var ett tvåmannaband bestående av David Bazan (Sång, gitarr, trummor, bas) och TW Walsh (lite av varje även han, vad jag har förstått). Nyligen fick jag till min stora besvikelse veta att de har slutat spela, i alla fall under namnet Pedro the Lion. När den här skivan spelades in, hursomhelst, var Bazan dock ensam i bandet men hade till skivan lånat in Johnathon Ford på bas. Detta till trots är soundet mycket levande med en påtaglig livekänsla. Ljudet är väldigt lo-fi och Bazan sjunger med en släpig röst som i de flesta låtar är ackompanjerad av endast gitarr, bas och trummor. Alla instrument är spelade mycket enkelt, med enstaka pålägg, vilket ger låtarna chans att – för att använda ett nött uttryck – tala för sig själva.

Skivan börjar lugnt med ”Of Up and Coming Monarchs”, en rätt så drömsk historia om flykt och längtan. Så tolkar i alla fall jag den, vilket för mig känns viktigast, men budskapet är subtilt. Skivan fortsätter utan några som helst dalar. Jag finner olika toppar varje gång jag lyssnar, men varje låt fyller en egen funktion. Det är alltså ett relativt splittrat i sound, men samtidigt imponerar skivan med en klar känsla av sammanhållenhet. Texterna tar upp Bazans gudstro, och i det hans tvivel. De tar upp otrohet och i låten ”Big Trucks” en sons oförstånd över sin fars handlande. I den låten berättas en specifik historia vars underliggande budskap är allmänmäskligt; känsla av maktlöshet, och det svåra i att vara tålamodig när man längtar efter att möta världen, men måste vänta.

Rakt igenom imponerar Bazan med sin textmässiga träffsäkerhet, och i de två mest gripande berättelserna, ”Bad Diary Days” (A pair of tickets stubs in the desk, a movie I'd never seen. / I probably shouldn't ask, its sounds so accusing. / She must have forgot to mention girls night out) och ”Secret of the Easy Joke” ( The devoted were wearing bracelets to remind them why they came. Some concrete motivation and the abstract could not do the same. But if all that's left is duty, I'm falling on my sword. At least then I would not serve an unseen distant Lord). skildrar Bazan hur hans flickvän har varit otrogen samt hur han känner att religionen mest blivit plikt och krav, och hur han i det har tappat bort sin tro.