King Crimson är bandet som många moderna progressiva hårdrocksband gärna hänvisar sina influenser till, men som få känner till. I ärlighetens namn är det inte längesen som undertecknad skaffade sin första hela Crimson-platta, just "In Court of the Crimson King". Min reflektion över bandet och musiken är därför, snarare än den av ett inbitet fan, en ren tolkning helt utan tidigare kunskaper och med min nutida uppfattning av musik. Kanske kommer ni inte att hålla med mig.

Enligt många är skivan den första progg-plattan och, även om ingen genre helt kan skapas av enskilda artister utan är resultatet av en längre process, så är jag beredd att hålla med. Den är åtminstone en av de tidigaste. King Crimson gjorde dessutom mycket mer än så, vad gäller att skapa stilar och nya konstellationer av instrumentsättningar. Det kryllar av instrument utöver de vanliga gitarrerna, basen, trummorna och sången. Man hittar melotroner, flöjter etcetera. Men samtidigt som andra band i genren såg möjligheter med fler instrument och drog mer åt det symfoniska hållet, bibehöll Crimson sitt sound och använde instrumenten mer som utsmyckning.

Först och främst består bandet av musikaliska virtuoser och genier. Man anar gedigen skolning med tydliga jazzinfluenser. Men till skillnad från många andra skolband så finner man hos King Crimson närheten till det avskalade och simplistiska i musiken och det finns inga ambitioner att göra mer än det nödvändiga. Att det kan vara enkelt och avskalat men samtidigt progressivt kanske kan verka förbryllande. Men även om proggen i sig är lekfull och tar musiken utanför klassiska mönster och musikteoretiska normer, blir det aldrig svårlyssnat. Som ett undantag till den regeln måste man nog nämna ett enormt långt parti i låten "Moonchild". Jazzinfluenserna och den experimentella lusten lyser igenom och det blir inte särskilt lyssnarvänligt, slutligen till och med olidligt. Det är förvisso förmodligen otroligt roligt att spela och det gör sig kanske väldigt bra live, när man har möjlighet att få en djupare kontakt till publiken.

I övrigt är skivan en uppvisning i det storslagna och det otroliga sväng som vi inte fått ta del av sedan den här tiden. "21st Century Schizoid Man" är en grymt mäktig låt med många viktiga komponenter. Den sköna stommen med den outtröttliga basen tillsammans med den smått galna jazztrummisen får mig att associera till Creams sväng. Sätt därtill en otroligt fet refräng fullproppad med mellotron och diverse blåsinstrument så kanske ni förstår vad jag menar. På samma sätt lyckas man i titelspåret. Soundet har skarpa kontraster mellan det svängiga, som många band från tiden hade, och det aggressiva – vilket inte kan ha varit lika vanligt. Som en modern referens kan pekas på Big Elf, som jag ju längre jag lyssnar på King Crimson, är övertygad om har sin absoluta influens här.

Samtidigt får man en känsla av melankoli. Sången är stundtals otroligt vacker med fylliga körer och texterna är episka. På flera spår, tydligast på "Epitaph", är gränsen hårfin till rena ballader. Men det aggressiva soundet, tillsammans med det alltid levande trumspelandet och den späckade ljudbilden, gör det till så mycket mer än så och varje låt känns som stora genomtänkta epos. Det påverkar också speltiden. Fem låtar och på tre kvart skvallrar om långa låtar, men det känns aldrig för långt, så när som på experimentpartiet ur "Moonchild". Många band nu för tiden lyckas motsatt med konststycket att släppa 9-10 låtar på runt halvtimman, men det blir tråkigt ändå.