När jag fick veta att Shannon och Timothy skulle ha ett sidoprojekt tillsammans blev jag inte så nyfiken på hur det skulle låta. De hade redan gjort sig kända för att skriva massa låtar om deras brokiga förhållande. Men när jag väl kom till att skaffa ”A view from the floor” blev jag smått förvånad, undrade varför jag hade tvivlat. Istället för Mendoza Lines skiftande mellan indierock och alt-country, är Slow Dazzle mer lågmält och tillbakalutat, lite som Yo La Tengo har låtit på de senaste albumen.

Denna nya stil passar Shannon och Tim utmärkt, de har nu hittat en ny vinkel på det pojke/flicka-tema de har finputsat de senaste åren. När de rockorienterade spåren är borta kvarstår de låtar där de visar hur skickliga historieberättare de är, små vardagliga detaljer dyker upp ett naturligt och okonstlat sätt. I låtar som ”The Wedding Dance” och ”Wellfare State” låter de lika försvarslösa som i Mendoza Lines mörkare låtar. Efter 11:e september, de är bosatta i Brooklyn, har de har gått från att skriva om deras egna struliga förhållande med bråk utanför barer, till små noveller om misslyckade människor som tycks ha glömts bort. De har börjat undra vad som har det hänt med det samhälle och land som de har vuxit upp i. Eller så är det fortfarande dem själva de skriver om, det är bara pronomen som har ändrats.

Att visa upp sig på ett såhär pass städat sätt är väldigt tacksamt och visar att Shannon McArdle och Timothy Bracy är låtskrivare som kommer att åldras med värdighet. Något som verkar vara lite av en bristvara i musikvärlden.