Vi vänder på ordningen i år och presenterar redaktionens lista först. Om ni inte håller med är det bara att rösta fram ett bättre förslag. Precis som förra året finns det kanske en och annan slamkrypare på listan. Skivor som såg ljuset utanför Sverige något annat är än 2006. Vi är inte så nogräknade. Årets […][...]

Klockan var långt över midnatt. Jag både frös och var för berusad för mitt eget bästa. På största scenen, Vintergatan hördes en långsamt malande ”Pass This On” inleda kvällen och plötsligt var alla tvivel borta; jag skulle få avnjuta den bästa spelningen i mitt liv. ”The Silent Shout Tour” har beskrivits som en ambient och […][...]

En årets låt från varje skribent. En motivering varför. Tillsammans blir det tolv låtar i en asbra spellista. 01. Kelis ”Appreciate Me” ”Don't take my kindness for weakness” mässar Kelis med back-up av en ståtlig kör, mer hängiven än någonsin förr. Bedårande och mäktigt. [Agnes Arpi] 02. My Darling You! ”Please Don't Talk To Me […][...]

Idag har emomusiken flyttats från Rites of Springs DIY-hardcore till något som mer kan beskrivas som en hårdare version av indiepop, som mest består av plastdepressioner och udda frisyrer. Det finns dock de som spelar emo på riktigt, enligt grundtanken. Emotional hardcore. Circle Takes the Square är ett sådant band. Emo:n blandas upp med musik […][...]

Jonny Greenwood, mest känd som gitarrist i Radiohead, släppte hösten 2003 sin första och till dags dato enda soloskiva ”Bodysong”, som är soundtracket till en experimentell film med samma namn. Med denna fantastiska skiva visar multi-instrumentalisten Greenwood vilken gudabenådad musikalitet och kompositionsförmåga han besitter. De som hört Radiohead känner säkert till Greenwoods förmågor, men på […][...]

För två år sedan satt jag med min bror i bilen på väg från vår lilla by i Hälsingland. Klockan var ungefär kvart i nio på kvällen. Målet var Bollnäs, 1,4 mil bort, aningen större; aningen mer bebott. Min bror trummade lätt på ratten när ”Into My Arms” långsamt och ömkligt började ljuda ur högtalarna. […][...]

Redan när skivan låg inplastad och ohörd var övertygelsen fast: Grizzly Bear behöver jobba hårt om de vill toppa de prestationer som gjorde deras debut ”Horn of Plenty” till en av mina favoritskivor från det 2005. ”Horn of Plenty” var en vemodig och sentimental lo-fi-upplevelse och lät som om Ed Drosté (grundaren och huvudpersonen bakom […][...]

Amy Lee verkar ha fått dras med sin beskärda del av demoner sedan sist, framgångarna med ”Fallen” till trots. Pojkvännen fick ge sig av, det faktum att hon sjöng ordet ”fuck” på live-plattan ”Anywhere but Home” skapade rabalder i hyckleriets högborg USA och sist men inte minst drabbades en av bandmedlemmarna av en stroke vill […][...]

Ryan Adams som person är lite av en paradox för mig. Å ena sidan skriver han fullkomligt överväldigande ballader om kärlek och ångest. Å andra sidan verkar han vara en helt okänslig diva som gör sig ovän med folk till höger och vänster och skäller ut sin publik för skitsaker. (Jag var på Berns för […][...]

Under 80-talet gjordes inte bara axelvaddspop i olika former utan också oerhört bra alternativ musik. I USA fanns flera scener med grupper som blandade olika stilar. En var Kalifornien-baserade Paisley underground med band som till exempel Game Theory och Dream Syndicate. I andra änden av landet, i Minnesota för att vara exakt, fanns en kokande […][...]