Förberedd på tidigare års kaos kring klubbspelningarnas köer hade jag på torsdagen en plan B. Jag löste ut den efter att ha passerat Pusterviks en och ett halv kvarters långa kö redan vid halv tio-tiden. Tidigare under kvällen hade jag träffat Blitzen Trappers Eric Earley för en kort intervju men att se bandet spela ger […][...]

Joey Burns i Calexico. Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com Calexico är festivalens gladaste band. Halv tre på lördag eftermiddag har regnet precis gjort sin första vända genom festivalområdet. Det går inte längre att hitta sina vänner eftersom besökarna nu bara finns i tre kategorier: rosa, blå och gröna. Regnponchon och lervällningen har gjort entré. Regnet är […][...]

Det var länge sen jag var på en festival och tyckte det var jobbigt att hinna med allt jag ville se. Och att dessutom hinna med att träffa alla goda vänner som brukar finnas på festivalområdena. Många gånger när jag åker på festival är de det främsta skälet att åka. Så är det inte på […][...]

Jag är mest spänd för om jag kommer tycka det var lika tråkigt som jag gjorde i Arvika. Och när jag märker att det är mycket bättre den här gången slår det mig. Det är scenen som är skillnaden. På Storan var ljusshowen magnifik. När de la ut laserstrålarna som ett tak över hela lokalen […][...]

Det börjar långsamt och lite stelt. Wilco inleder spelningen på Way Out West med Wilco (the song) när kylan kryper in över Slottsskogen. Bland publiken, som stunden innan diskuterade gitarrer och förstärkare på scenen och vilket skick Tweedy var i senast de såg bandet, verkar inte överväldigade av öppningen. Från och med A Shot in […][...]

Robin gjorde en helt magnifik spelning i Slottsskogen under fredagen. Hon är så lugn i sitt material, så säker på sin förmåga. Det är fantastiskt att se henne så här. Det skulle ju inte bli så här, har hon ju berättat. Hon skulle aldrig stanna ute så länge med den här skivan, med det här […][...]

Det är med en stor pondus och en rejäl dos självsäkerhet Matt Caughthran och manskap äntrar scenen på Sticky Fingers. En självsäkerhet som smittar av sig på den månghövdade publiken. Där förhandssnacket i mångt och mycket handlat om bland andra Grizzly Bear, Glasvegas och Dead Prez har media helt förbigått Way Out Wests mest intressanta […][...]

I den där andra branschen som jag ibland känner mig delaktig pågår sedan igår det som unisont hyllas som årets finaste musikfestival. Men jag vet inte jag. Det är inte bara rationalisering som gör att jag inte är lika imponerad. Därför ger jag er mitt spelschema som det hade sett ut om jag hade åkt. […][...]

Torsdag, festivalens smygstart med full fokus på klubbakter, var inte Brukets dag. Gitarrhaverier, otacksam placering på scen (framför kvällens amerikanska huvudakts utrustning) och bristande ljud var utlösande irritationsmoment, moment de ändå hanterade efter bästa förmåga. För av de tre spelningar jag sett med detta Fagerstaband i sommar var denna den som utkristalliserade bandet från övriga […][...]

Nästa helg hålls Way Out West för tredje gången i Göteborgs Central Park. Missa inte följande: Agnes Arpi: Robyn (Flamingo fredag 17:40) Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff. Laakso (Linné […][...]