Den stora finalen med Iron Maiden på Sonisphere blev något av en märklig historia. Det häftiga regnet hade gjort området till ett veritabelt ler-inferno och i hopp om att hitta någon slags fast mark att parkera fötterna på hade jag tagit plats långt ut på högerflanken. En del har kallat låtlistan på den här turnén […][...]

Alice Cooper. Bild: Annika Berglund, rockfoto.nu När regnet hade nått närmast parodiska mängder var det dags för Alice Cooper att kliva på scenen på Sonisphere. Och som den professionella underhållare han är på scenen var det närmast ironiskt lämpligt. Alice Cooper har likt flera av det gamla gardet insett att det är det äldre materialet […][...]

Kerry King. Bild: Viktor Wallström, rockfoto.nu I min enfald gladde jag mig åt det avtagande regnet när Slayer klev på scen och rev av South of Heaven. Men det hade man inte mycket för, för det pissregnade sedan genom hela konserten. Och då handlade det inte om blod, även om de så klart rev av […][...]

Joey Belldonna och Scott Ian. Bild: Annika Berglund, rockfoto.nu Efter att ha missat Imperial State Electric-spelningen på grund av en timslång incheckningskö var humöret på samma nivå som vädret; småkass. Tur då att Anthrax fick mig på andra tankar tämligen omgående. Thrash metal-veteranerna visade sig nämligen vara riktigt vitala och även om jag inte är […][...]

En dag med fantastiskt väder och tre med mer eller mindre bedrövligt regnande. Trots det lockade festivalen med landets största höjdskillnad ungefär 8000 personer för tredje året i rad. Största bokningen N*E*R*D ställde in precis som Masshysteri. När The Hives avslutade festivalen med två nya låtar, Bad Call och Patroling Days, i bagaget var det […][...]

Kalla mig gubbe om ni vill. Kalla mig bekväm. Men den här dagen hade jag bestämt mig för att nöja mig med en enda konsert. Så att det regnade kraftigt gjorde mig inte så vansinnigt mycket. En punkrockskonsert i ösregn är väl ingen match? När jag kommer fram till scenen som heter Lilla IP ungefär […][...]

Jag hade helt glömt nivåskillnaderna i det som en gång var Folkets Park i Karlskoga. Det var närmre 20 år sedan jag var här senast och mycket har hänt sen dess, till exempel har de flesta av byggnaderna brunnit ner. En del känns ändå bekant från tiden när festivalen hette Charleswoodfestivalen och toppades av Magnum. […][...]

På lördagsmorgonen öste regnet ner och Arvika kändes avslaget. Det var tomt på folk och de som var ute var dämpade och lugna i jämförelse med den tidigare dagen då solen sken. Efter bara en halvtimme i regnet var skorna fyllda med vatten och kläderna var även de genomblöta trots regnkläder. Regnet och de inte […][...]

Jag vaknade efter en tältnatt och kan knappast kalla mig utvilad. Men tack vare gott sällskap, bra väder och lite frukost kändes inte längre mattheten i kroppen. Vi tog en promenad in till stan, fikade på ett litet café och inväntade dagens spelningar. Fredagen var dagen då Arvikafestivalen präglades av främst rockband och soligt väder. […][...]

Jag ska villigt erkänna att det inte var särskilt mycket som lockade mig till Arvikafestivalen 2010. Och då är jag verkligen inte särskilt svårflörtad när jag väger för och mot att åka till Värmlands finaste festival. För mig handlar Arvikafestivalen främst om att få träffa mina fina vänner i redaktionen. Det saknar jag i år. […][...]