Jag hade helt glömt nivåskillnaderna i det som en gång var Folkets Park i Karlskoga. Det var närmre 20 år sedan jag var här senast och mycket har hänt sen dess, till exempel har de flesta av byggnaderna brunnit ner. En del känns ändå bekant från tiden när festivalen hette Charleswoodfestivalen och toppades av Magnum. Scenen som står nere i Dalen till exempel, även om den inte användes alls den här soldränkta första dagen.

Putte i Parken kan, om inte annat, ståta med landets brantaste festivalområde. Alltid något.

Först ut på hela festivalen, och i mitt schema, är Carolina Wallin-Pérez som släppte ett album med Kent-covers tidigare i år. Backade av en kvartett musiker spelar hon valde låtar från Pärlor och svin uppblandade med några av de som inte fick plats. Ja, det blir bara Kent-covers. Och när hon till slut spelar Utan dina andetag ljuder ett öronbedåvande flickvrål från publiken.

Det var längesen jag lyssnade aktivt på Kent. Känner ändå igen det mesta och kommer på mig själv med att tycka att det är lite småtrevligt där i solen framför scenen som kallas Lilla IP. Å andra sidan blir det heller aldrig mer än så. Inget som stör eller berör, småputtrigt och trivsamt.

Efter det tar jag en matpaus och återvänder några timmar senare. Lagom till Kalle Baahs allra sista låt och i god tid till Oskar Linnros.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt sett storheten i Linnros album. Tycker det finns ett par spår som funkar, men ganska mycket som är direkt intetsägande. Långtifrån lika starkt som exet Veronica Maggios Och vinnaren är….

Linnros samlar däremot gott om fans framför scenen och de värmer upp med att ömsom skrika Oskar och klapp-klapp-klappa, ömsom riffvråla Seven Nation Army. Ja, Karlskoga är en hockeyort.

Redan som andra låt river han av 25, min favorit på Vilja bli. Han visar prov på god kontakt med publiken och har behållit sättningen med två trummisar från tiden med Snook. Det senare vill jag så klart applådera. Alla borde ha minst två slagverkare.

När han sedan spelar Ack, Sundbyberg som fjärde låt börjar jag redan känna mig nöjd. Ger honom en och en halv till och vandrar sedan ner mot entrén och scenen som heter Cirkus.

Där är det nästan helt tomt på folk, trots att det bara är fem minuter kvar till Val & The Bitches ska spela. En knapp handfull och jag har letat sig dit. Ett trettiotal till dyker upp samtidigt som bandet kliver på och rivstartar med sin överlägset bästa låt Get Some. En rak och rivig riffest av en sort de skulle må bra av att fylla på sin katalog med.

Tyvärr lyfter det aldrig riktigt efter öppningen. Val och hennes bitches kämpar på bra, men det leder ingenstans. Det beror säkert delvis på den glesa och inte särskilt entusiastiska publiken, men mycket av probelemt ligger ändå i att det bästa bandet har är Val (som påminner mig en hel del om Millie Jackson). Låtarna finns inte där än.

Vandrar tillbaka upp mot IP-området och kommer fram lagom till The Arks avslutning. Längesen jag såg dem och gör det väl mest för att det inte händer så mycket annat just då. Imponeras ändå av deras lyxiga show och tycker att Ola Salo är en riktigt god underhållare. För mig ör de ändå inte mer än pausmusik före kvällens stora händelse.

Strax efter utsatt tid kliver Skinny Puppy på scenen. Där och då går en omöjlig tonårsdröm i uppfyllelse för många i publiken. Skinny Puppy i Karlskoga. Undrar hur många som ens vågade tänka den tanken 20 år tidigare? (Och då förtränger vi för en stund det omöjliga i att ha dem som uppvärmare för Europe vid samma tidpunkt.)

Nivek Ogre bjuder på en lika lyxig show som The Ark, men smutsig, störd och skitig. Om The Ark handlar om glädje bland utstötta handlar Skinny Puppy om svärtan och eländet bland de utstötta. På något vis den svarta sidan av samma mynt.

Scenen fylls av videoprojektioner och en Ogre som stapplar runt likt en ledbruten Jack Skellington på scenen. Det blir kanske inte lika farligt och skrämmande som jag upplevde hans industriella musik i tonåren, snarare sött. Det är ändå en fin upplevelse att se honom där och det låter bra.

Möjligen blir scenshowen lite enahanda efter ett tag. Ogres rörelsemönster är begränsat och det händer inte så mycket mer än att han stänger in sig i en glaslåda eller låter tratt-hatten börja ryka. Märkligt nog ser han som farligast ut när han låter alla masker falla och attiraljer ligga i extranumren.

Hur som helst, en händelse jag inte velat vara utan. Skinny Puppy i Karlskoga. Surrealistiskt.