Jag vet inte vad det är ett tecken på, men det skulle kunna vara ett utslag av åldern, när jag konstaterar att Thåström var en av Arvikafestivalens höjdpunkter. Trots, eller kanske tack vare, att jag inte har några större förväntningar eller förhoppningar när jag ställer mig framför festivalens största scen Vintergatan blir det en fin avslutning på helgen.
- Patrik Hamberg om Thåström på Arvikafestivalen

Little Boots konsert fylls på med folk efter hand spelningen går och responsen låter inte vänta på sig. Vad som Victoria själv beskrivit som en något lo-fi spelning, där lo-fi i det här fallet snarast får hänvisas till antalet personer på scen (hon har bara med sig en trummis och en keyboardist), kan i efterhand beskrivas som ett segertåg.
- Tomas Lundström om Little Boots på Arvikafestivalen

Ska det vara så svårt för Skye Skjelset att anlägga skägg? Det ser skevt ut på scen. Men så får han stå för sig själv också.
- Maria Gustafsson twittrar från Arvikafestivalen

Man kan göra många sämre saker än att ligga i gräset och lyssna på en toppenkonsert med Jenny Wilson.
- Kal Ström twittrar från Arvikafestivalen

Meh gu. Love agiterar från scenen. Känns lika fräscht som härsken mjölk.
- Kal Ström twittrar från Arvikafestivalen

Sveriges Jonathan Richman, Joel Alme, har lyckats locka en hyfsad skara till Andromeda trots konkurrens från Florence Valentin.
- Maria Gustafsson twittrar från Arvikafestivalen 2009

Den timslånga konserten baseras i mångt och mycket på senaste given Lazarus Bird, där Burst har tagit sina progressiva tendenser ett steg längre än på föregångarna Prey on Life och favoriten Origo.
- Tomas Lundström om Burst på Arvikafestivalen

Bandet är på ett strålande humör och spelar för allt vad tygen håller. De blandar friskt av både gamla och nya melodier. Från Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk till Hörlurar. Sällan spelade älsklingar och nyfunna vänner.
- Patrik Hamberg om bob hund på Arvikafestivalen

Victoria Hesketh, även känd som Little Boots, på Arvikafestivalen.
Foto: Patrik Hamberg

Victoria Hesketh, eller Little Boots som hon kallar sig när hon gör musik, delar minst en sak med resten av människorna på Arvikafestivalen. Hon tycker att det är varmt och söker sig likt mig själv in till skuggan under pressladans utskjutande tak. Jag träffar henne på eftermiddagen utanför det anvisade intervjurummet några timmar före hennes bejublade spelning. Fast det är ju inget hon vet något om vid den här tidpunkten.
– Det här är ”the dungeon”, säger hon när vi slår oss ner i fåtöljerna i det lilla rummet.

Hon är på sitt första besök någonsin i Sverige och har kommit in via bakvägen, från Oslo, vilket blir bra mycket smidigare rent logistiskt än att åka via Stockholm.
– Jag vet inte vad jag kan förvänta mig av Sverige, skivan har inte varit ute så länge här. Men jag vill göra bra i från mig här för ni har en historia av så mycket bra popmusik här, säger Victoria, och vi kommer osökt in på att hon några dagar före Arvikaspelningen stötte på Benny Andersson, när de båda medverkade på samma TV-show.
– Han är ett geni och det var väldigt intressant att träffa honom, säger hon.
Något framtida samarbete fick hon dock inte till stånd med ABBA-legendaren.
– I wish!

Little Boots historia är hittills kort, men intensiv.
Efter att ha lämnat bandet Dead Disco, upptäcktes hon över en natt tack vare ett klipp på youtube. Det ena ledde till det andra och för några veckor sedan låg debutplattan Hands på skivdiskarna, ett drygt år och några singlar efter youtube-succén.
– Youtube-grejen började som ett skämt och växte till något mycket större, säger Victoria och sällar sig därmed till skaran lyckliga sammanträffanden genom musikhistorien.

Men trots att skivan inte alls är särskilt gammal ännu, har Little Boots blivit flitigt remixad redan.
– Ju fler desto bättre, säger Victoria Hesketh kort om fenomenet.
– Det är en sak man inte kan stoppa.
– Om någon tar min låt och skapar något utifrån det så tycker jag det är en bra grej.

De sociala medierna har sedan genombrottet följt med henne. Hon finns på facebook, youtube, myspace och twitter. Men det är ingen uttalad strategi att använda dessa kanaler för att nå människor, snarare ytterligare ett lyckligt sammanträffande.
– Det är bara något jag gör för att det är roligt, säger hon och påpekar att tiden inte riktigt finns för att sitta ner och sköta sådant i lika stor utsträckning som hon skulle önska.
– Twitter är det enklaste, det har jag i telefonen.

Little Boots musik kan enklast beskrivas som electropop, men har även fått ta passningar om att låta som Kylie Minogues 1980-tal i en uppdaterad klubbvariant för 00-talet.
Och det stämmer ganska bra in på Little Boots; melodierna och refrängerna som kan ta henne upp på listorna finns där, men även beatsen som kan göra henne stor på dansgolven.
Var Victoria Hesketh helst hör hemma råder dock ingen tvekan om.
– Listorna.
– Jag bryr mig inte om att försöka vara cool.
– Visst är det bra om folk kan dansa till låtarna, men jag skriver hellre bra refränger och låtar som alla kan uppskatta.
– Musiken funkar på klubbar, men det var inget ändamål i sig, säger hon.

Att musiken även fungerar på festival blir sedermera bevisat på Andromedascenen. Little Boots konsert fylls på med folk efter hand spelningen går och responsen låter inte vänta på sig. Vad som Victoria själv beskrivit som en något lo-fi spelning, där lo-fi i det här fallet snarast får hänvisas till antalet personer på scen (hon har bara med sig en trummis och en keyboardist), kan i efterhand beskrivas som ett segertåg. Låtarna tas emot med öppna armar av Arvikapubliken, något hon inte tog för givet.

Samma upplevelse hade hon dock på spelningen på Roskildefestivalen dagen före vår intervju.
– Det var riktigt bra, men jag var ganska nervös innan spelningen, eftersom det var en ganska stor scen och jag inte visste om folk skulle känna till mina låtar.
– Men det var riktigt bra och folk sjöng med. Jag hade inte väntat mig en sådan reaktion.

Huruvida Little Boots tänker rida på vågen av två lyckade festivalspelningar eller inte är ännu oklart. Klart är dock att det stora landet i väst hägrar. Victoria är dock mån om att skynda långsamt med en USA-lansering och har än så länge bara släppt en EP där.
– Vi vill göra USA ordentligt och jag skulle inte ha tid att göra det i år. Planen är att släppa skivan där nästa år, säger Victoria Hesketh.

Swedish for Beginners.
Foto: Oscar Berggren, Rockfoto.nu

De röjer likt tidiga Mando Diao, är poppigt söta som I’m From Barcelona och har mellansnack som självaste Howlin’ Pelle i The Hives skulle avundas. Live på minsta scenen Lyran låter de förvånansvärt stort och när man blundar kan man nästan tro att de står på någon av de största scenerna, som någon av de största akterna.

Nya skivan Facts And Fabrication är som gjord för att den utmattade festivalbesökaren ska dansa ut den sista svetten i kroppen på kalasets sista dag. Låtar som My Pretty Little Head, Kill Your Darlings och A Very Evil Man passar ruskigt bra i liveformatet och deras väldigt dansanta pop går rätt in i hjärtat för att sedan sprida ut sig i armar och ben. Du stänger omvärlden och bara dansar. Detta är definitivt ett band som på sikt kommer att utmana de stora artisterna om scentid i konsertsverige.

Kalle Berglund.
Foto: David Scherman, Rockfoto.nu

Trumsetet är gömt och i mitten på scenen står istället en Yamaha DX7. Efter några minuters väntan kommer de ut. Kalle Berglund med sina bundsförvanter som tillsammans blir Elenette. I publiken är medelåldern 18 år och även fast första låten inte är med på debutskivan Neurosor så börjar det svänga rejält på dansgolvet. De digitala trummorna med två saxofoner bildar tillsammans ett dynamiskt sound och det blir aldrig riktigt så där stelt som det brukar bli när man använder sig av backtracks.

När sedan Kalle börjar sjunga på låtar från skivan är det publiken som tar över. 1980-talisterna på plats kan alla texter utantill och allsång på Lyran känns som ett begrepp väl passande denna situation. Min teori om denna fascination till Kalles texter är att det på något sätt förenar 80-talisterna i publiken. Jag har svårt att tänka mig att den äldre generationen, typ Malena Rydell på DN, kan identifiera sig med de smått ironiska texterna. Det kan i alla fall Arvikapubliken och en halvtimme passerar alldeles för fort. Jag behåller min uppfattning om att Elenette står för den mest spännande popen i Sverige just nu, såväl på skiva som på scenen.

Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting.
- Kal Ström om Nine Inch Nails på Arvikafestivalen

Det är ett upplägg som egentligen inte borde fungera. Två norrmän bakom sina maskiner en basist och ett par gästsångerskor. Det är allt. Inga projektioner, filmer eller ens någon särskilt imponerande ljusshow.
- David Drazdil om Röyksopp på Arvikafestivalen

Som bäst är det när hon rullar ut den tjockaste basen som slår små bucklor i bröstkorgen. När hon kör med Brooklyn Go Hard eller Unstoppable.
- Patrik Hamberg om Santigold på Arvikafestivalen

Inledningen är högstämd och långsam. Publiken hinner till och med tunnas ur lite innan White Winter Hymnal sätter ordentlig fart på Apollo-tältet. Efter det har Fleet Foxes inga problem att behålla publiken. De radar upp i stort sett alla låtar från debutalbumet, bland annat en galet fantastisk Your Protector, på ett sätt som man inte kan ha en enda invändning mot.

Liksom på Way Out West går bandet av scenen under ett par låtar för att låta Robin Pecknold visa att det är inte bara stämsången det hänger på. Han har en makalös röst och inga problem att fylla tältet med den i Tiger Mountain Pesant Song. Sen gör han låten jag väntat på. Blue Spotted Tail. Jag blev oerhört skeptisk när jag hörde den första gången och har väntat att få höra den med band, stämmor, arrangemang – för mycket till melodi är det inte. Tyvärr framför Pecknold den själv och visst är det fint men jag är fortfarande skeptisk. Jag får fortsätta vänta.

Spelningen avslutas med Mykonos och Blue Ridge Mountains och där och då väljer jag att inte se något mer på Arvikafestivalen. För bättre än så här kan det inte bli.

Jag är inte helt säker på vilka det är han har med sig i bandet den här gången, men Pelle Ossler känner jag igen. Ossler lyckas gjuta nytt oljud i låtar jag trodde att jag aldrig ville höra igen. Alla vill till himlen som i sin albumversion är i princip olyssningsbar idag, omåttligt sönderspelade och trötta Var e vargen och den kanske mest otippade allsången av dem alla, Die mauer, får alla nya urkraftstarka versioner.

Vem trumslagaren är vet jag däremot inte säkert (Anders Hernestam?), men jag blir glad när jag ser att det hänger ett par rejäla bitar skrot på varsin sida av setet. Han använder skrotet väl. Jag blir gärna den som ringar in orden ”mer skrot” med extra tjocka ringar i mitt anteckningsblock nästa gång.

Och överraskningen för mig själv är att jag faktiskt ser fram emot att se Thåström igen. Det var längesen.

Min gamla favorit Miss Huddinge -72 får jag i en fantastisk version som i stort bygger på trummor och bas och en återhållen kraft som aldrig tillåts bryta ut. Vackert. Jag hade gärna hört mer från Xplodera mig 2000, men får nog fortsötta drömma om att höra Ballad i p-moll live igen. Även om den passat väl i det här sotigt deppiga setet.

Anna Ternheim som spelade på samma scen tidigare på eftermiddagen gör så klart ett inhopp i duetten Kärlek är för dom. Inget jag hoppar högt av, men ändå.

När Thåström går av efter en timme och en kvart är vi ganska eniga om att det nog är klart för idag, men efter en relativt lång väntan hissas en gigantisk backdrop. Thåström kommer tillbaka och bjuder oss en fin Långtbort och slutligen låten jag aldrig trott att han skulle plocka fram igen, Die mauer. Efter det vet jublet inga gränser och det är svårt att se hur han skulle ha kunnat fortsätta.

Jag tror inte att det dröjer nästan tio år tills jag ser Thåström igen. Om det här är min nostalgitripp är jag nöjd att Ossler ser till att den aldrig blir inställsam.

Efter en mer än lovligt seg start börjar både bandet och publiken så smått vakna till i Walking In My Shoes och Dave Gahans piruettdans under A Question Of Time. Tyvärr lyckas de inte hålla trycket uppe och hur rörande än hyllningarna till Martin Gore är efter hans finstämda Home går det inte att komma från känslan att de helt enkelt gör en standardspelning enligt formulär 1A, varken mer eller mindre.

Men med sin konsertrutin i ryggen skapar de ändå i avslutningen från I Feel You till sista extranumret, en blytung Personal Jesus ett kollektivt lyckorus i publiken och skogen av armar och allsången i Enjoy The Silence, Stripped och inte minst Personal Jesus är antagligen något av det mäktigaste som skådats och hörts på Arvikafestivalen.

Ändå är det svårt att inte känna sig lite snuvad på konfekten när Depech Mode inte tar chansen att bjuda på ett par låtar till när de väl fått den riktiga kontakten med en publik som så uppenbart vill ha mer och man dessutom vet att de spelat betydligt fler låtar på spelningarna strax innan.

Som konsertupplevelse är Depeche Mode på Arvikafestivalen föga oväntat en höjdare men som spelning betraktat kan man inte låta bli att vara besviken då man vet att bandet kan så mycket mer och bättre och att de kunde ha gett oss en klassiker istället för att bara pliktskyldigt leverera ännu en kväll på jobbet.

Jag trodde Fever Ray skulle växa med mer rymd på Arvikafestivalen, men det blev tvärtom.

Spelningen på Storan var fantastisk. Låtarna växte i liveframförandet och Karin var briljant. Fever Ray lät som ett band, som en helhet. De skapade en suggestiv och tät stämning som satt kvar länge i mitt sinne.

Här blir effekterna överstyda. Det var mer sökt och på gränsen till vulgärt och svulstigt. De mörka tonerna kunde inte hängas upp i sommarnatten. Det kändes malplacé och tomt.

Märkligt att samma konsert på annan plats kan upplevas så annorlunda.

Under Keep The Streets Empty For Me klev Cecilia Nordlund upp på scenen med en ännu större utstyrsel än förra gången. Cecilia är alltid hörvärd, så också här. Det var konsertens höjdpunkt för mig.

Sen var det kul att få höra nytt material också. Det lovar gott, att det kommer mer Fever Ray.

Jesse Hughes i Eagles of Death Metal.
Foto: Oscar Berggren, Rockfoto.nu

Halvvägs in i konserten öppnar sig himlen över Arvika och det öser ner. Inom loppet av en minut fylls Apollotältet av barbröstade människor. Hälften av publiken står dock med ryggen mot scenen och inväntar rätt tillfälle för att ta en snabbrusch bort till Vintergatan för att få bra platser till bob hund.

Konserten är lite frustrerande på grund av två saker. Från början till slut måste jag försvara Eagles of Death Metal inför Tomas som anser att Jesse Hughes och hans manskap är självaste definitionen av medioker rock. Den andra saken som stör mig något, och där kan jag väl ge Tomas rätt i viss mån, är att det aldrig lyfter ordentligt.

I Apollotältet ljuder en stadig rock med mustascher, dammiga boots och bultande skrev i tajta jeans. Jesse bjuder på en rockpredikan med någon form av tröstande ord som baseras på en egen vistelse i häktet för några veckor sedan. Kanske skulle den gode frontmannen istället fokusera på att försöka kräma ur det sista från sin gitarr och strupe för att komma i mål en gång för alla. Intentionerna är goda, men nära skjuter ingen hare.

Det märks att det hela går på schema. Någon minut efter utsatt tid stolpar Fletch upp på scenens högerkant, svängandes med luggen. Gore, för alltid oförmögen att släppa kopplingarna till fetischen, åtminstone vad gäller scenklädsel, är en rynkig space age loverboy i silverkostym på vänstern. Dave Gahans ego kommer infarande i sedvanlig stil.

Inledande In Chains lämnar publiken lätt perplex, och de flesta föredrar att låtsas som att det regnar. Wrong känner fler igen, och det är inte heller speciellt svårt att svänga på håret till den tunga basen. Gahan låter underligt tilltäppt och det är tydligt att majoriteten inte hört Sounds of the Universe. När bandet sedan kastar sig in i Hole to Feed, i dess skräniga albumversion, börjar det bli obekvämt. ”Jag vet inte om jag vill vara kvar”, viskas det i publikhavet. Och det är tydligt att oavsett hur mycket Gahan än sliter av sig jackan, vickar på höfterna och piruetterar är det inte det här man vill höra. Det nya materialet känns stolpigt, trots att det borde ha satt sig vid det här laget. Alla små finesser går förlorade i rundgången.

När de sedan släpper igenom en blytung Walking in My Shoes är det lättare att le. Låtarna från Songs of Faith and Devotion faller sig väl för det rockband som Depeche Mode återigen blivit.

En av de mest fascinerande sakerna med att se Depeche Mode live är samspelet mellan Gore och Gahan. Den ene, överdrivet extrovert, och den andre, utan att röra en min, men i glittersmink och försedd med vansinniga mintgröna respektive stjärnformade, glittriga gitarrer. Den enda gång under konserten de närmar sig varandra (i Precious) är det nästan underligt att se.

I en fantastisk A Question of Time kan jag inte göra annat än att skratta. Alldeles perfekt mot en mörknande Arvikahimmel. När sedan In Your Room och, främst av alla, en mullrande, apokalyptisk I Feel You är det bara att känna sig tacksam över att vara på plats. Efter det närmar sig konserten sitt slut och vi kommer givetvis till den obligatoriska (mega)hitparaden. Det är svårt att komma undan Enjoy the Silence.

Det ska mycket till för att göra fel med en backkatalog av Martin Gore. Samtidigt är rutinen lite för tydlig för att det ska bli spännande. Men å andra sidan är det väl inte heller det skäl de flesta har för att se Depeche Mode, inte ens jag själv. Egentligen kan man väl inte gnälla. En lång parad av hits parat med nytt material med ganska hög lägstanivå. Men samtidigt saknar jag Photographic, Shake the Disease, John the Revelator, bland många andra. Femton låtar med två extranummer känns lite snabbt avklarat.

Men självklart. Det är Depeche. Det kan inte bli dåligt.

Ändå tycker jag att Arvikafestivalen alltid hanterar Alice in Videoland ganska styvmoderligt. För även om Alice in Videoland har spelat i princip varje gång jag har varit på Arvikafestivalen, och det börjar bli ett antal gånger nu, har de om jag minns rätt alltid fått spela på en tidig tid, när publiken knappt hunnit vakna, än mer hunnit in på området.

Samtidigt känns det som om Alice in Videoland har stagnerat de senaste åren. Bandet har nått en nivå och där har de stannat. Vilket är ganska märkligt eftersom deras electro/syntpop har fruktansvärt effektiva och smittande låtar och bandet begåvats med en frontperson som Toril Lindqvist. Det borde vara ett klockrent recept på framgång.

Men Alice in Videoland harvar på. Spelningen på Arvika i år var, bortsett från ett virvelljud från helvetet, exakt vad jag förväntade mig. Möjligen förvånades jag att de brände av Lay Me Down så pass tidigt som de gjorde och även hann med Naked under den relativt korta tid jag stannade.

För när man får exakt vad man förväntar sig blir det inget utöver det vanliga. Hur stabilt det än må vara.

bob hund
Det är en präktig mustasch han har Jonas Jonasson. bob hund i mitt hjärta.

bob hund på Vintergatan i Arvika. http://yfrog.com/0x1wtj

Nu är det väl revolution på gång? Herrejisses vad jag saknat bob hund.

”Jag är trött på melodier. Melodier är överskattat.” – Thomas Öberg

”Nu känner jag hur svetten från era underkläder börjar hetsa mig här.” – Thomas Öberg

”Lycka till era jävla winners.”

Cilihili
Cecilia Nordlund sjunger ”Nothing Compares 2 U”. Det är allt jag hinner höra av Cilihili.

Burst
Mellansnack på hemmaplan måste vara något av det svåraste som finns för ett metalband. Lex Burst.

Depeche Mode
Massiva köer överallt på området nu. 30 minuter till DM.

Det börjar bli fullt framför scenen. http://yfrog.com/0c31888206j

Depeche har börjat. Det är galet mycket folk.

Kul att DM gör nåt eget av videoskärmarna. Men Wrong är fortfarande en seg låt.

Nu Walking in My Shoes. Att de gör Condemnation vågar man väl inte hoppas på?

Borde inte nån låsa in Martin Gores gitarr och tvinga honom att spela synt istället?

Ja jag erkänner. Jag har lämnat Depeche-konserten.

Trycket i Enjoy the Silence kändes ända in i presshuset. Nu fortsätter hitkavalkaden med Never Let Me Down Again.

Personal Jesus.

Fever Ray
Nu är det Fever Ray. Karin gillar laser. True.

Till skillnad från på skiva hörs knappt de små trådar disco som finns inbakade hos Poni Hoax. Istället tar den spastiska rocken övertaget, och trots variationer i sättningen är det egentligen en klassisk rockkonsert vi får. Tydliga strömmar av postpunk och funk i exakt den tappning man redan hört för många gånger under de senaste åren. Liknelserna gentemot andra postpunksimitatörer är alldeles för tydliga, och jag blir trött bara av tanken på att börja droppa band som låter likadant. Den lätt mässande sången, spastisk gitarr och den ständigt närvarande hihaten gör i och för sig det hela ganska sympatiskt, men ganska långt ifrån engagerande.

Mot slutet av konserten släpper i och för sig den stelheten, och den mer lekfulla, och kitschiga, sidan börjar krypa fram hos Poni Hoax. Dock är det efter trekvart redan för sent.

Sångaren Linus Jägerskog är på riktigt bra humör på spelningen, som i princip får räknas som hemmaplan. De två sakerna ger en avslappnad attityd som till en början är uppfriskande, men som ju längre spelningen lider blir ett störningsmoment.

Störningsmoment är dock inte basisten Jesper Liveröds uppenbarelse, där han röjer som om det inte finns någon morgondag och lägger sina brutala bakgrundsbröl med den äran. Förmodligen en av Sveriges mest karismatiska basister, banne mig.

Den timslånga konserten baseras i mångt och mycket på senaste given Lazarus Bird, där Burst har tagit sina progressiva tendenser ett steg längre än på föregångarna Prey on Life och favoriten Origo.

Och kanske är Lazarus Birds material för intrikat för en svettig festivalpublik, för det är när de avtäcker finfina Where the Wave Broke från Origo som det blir mest fart på den i enlighet med mina förväntningar ganska skrala publikskaran. Jag hade gärna sett fler låtar från Origo, helt klart, men Burst gör oavsett det en lyckad spelning och med sin rutin är de en ren fröjd att se när de levererar på scen.

Jag kunde aldrig tro att jag saknat det här bandet så här mycket.

Bandet är på ett strålande humör och spelar för allt vad tygen håller. De blandar friskt av både gamla och nya melodier. Från Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk till Hörlurar. Sällan spelade älsklingar och nyfunna vänner.

Jonas Jonasson är extra sevärd med en präktig mustasch och upptäckarhatt där han står bakom sina synthar. Ändå känns det som det här är gitarrernas och kanske framför allt Conny Nimmersjös kväll. Han river och sliter och brottas med sin gitarr för att tvinga ur dem de vackraste skeva toner han känner. Det är, för att citera bandet självt, fantastiskt.

Thomas Öberg levererar minnesvärda citat så ofta att det är omöjligt att minnas dem alla, men här kommer några väl valda:

Jag är trött på melodier. Melodier är överskattat.

Nu känner jag hur svetten från era underkläder börjar hetsa mig här.

Lycka till era jävla winners.

Även om bob hund alltid varit ett politiskt band är de det tydligare nu än någonsin. Det är ingen som behöver fundera särskilt hårt när Öberg uppmanar oss att rösta i nästa val eftersom det är vi i publiken som ska förändra världen.

Välkomna tillbaka. Jag har saknat er. Vi ses snart igen.

Det är av någon anledning det första jag rafsar ner i blocket när James Yuill kliver upp på scen. Om det beror på att hjärnan håller på att koka bort i eftermiddagshettan ska jag låta vara osagt men det är något med hans timida framtoning, lätt torra ironiska kommentarer och genombrittiska artighet som får mig att tänka på Aardman studios stjärnduo och då främst Gromits ostälskande husse.

Men det är också ungefär så timid han blir. För Yuill live visar sig vara betydligt mer elektrifierad och dansgolvsinriktad än vad som kom fram på Turning Down Water For Air. Även om den akustiska gitarren ständigt finns med är den här reducerad till bakgrunden och hans huvudsakliga instrument istället mixerbordet där han ständigt loopar och förvränger sina beats och samplingar. Det dundrar och fräser och basen bultar med full kraft rakt in i bröstkorgen och förpassar allt, till publikens glädje, betydligt närmare electro än pop.

Men mitt i allt utkristalliserar sig fortfarande ändå de där finstämda melodierna. Inte minst i en riktigt suggestiv The Ghost, en skönt balearisk sommardiscoversion av No Surprise och den avskalade akustiska versionen av briljanta This Sweet Love han tvingas till när elektroniken får ett tillfälligt värmeslag.

Visst skulle antagligen Yuills spelning och publiken ha tjänat på en senare speltid än under tak i gassande sol. Då hade nog fler tagit del av en timme dansorienterad popmusik precis lika älskvärd, idérik och skönt underhållande som hans leranimerade landsmän.

Ändå kan jag inte skaka av mig känslan.

Kanske beror det på att arrangörerna lyckats osedvanligt illa med att pricka sånt jag är riktigt nyfiken på. En enda hiphopakt hittar jag i programmet, Lorentz och M. Sakarias. En duo jag aldrig riktigt hittat fram till. På rockfronten ekar det lika tomt. Saknaden efter The Hellacopters är stor och att inte Dundertåget spelar här känns väldigt konstigt. Inte ens ett litet punkband som kan kittla min nyfikenhet. Märkligt.

Tyvärr känns det som om Arvikafestivalen blivit lite för stor för sitt eget bästa. Den glada och avslappnade stämningen är, om inte försvunnen så åtminstone mer avlägsen. Med en fet gräddhylla framför Vintergatan som tydligaste illustration.

Och visst är det lite synd att de små bokningarna inte känns alls lika pigga och träffsäkra som de mindre?

Jag ska inte trötta ut er med gnäll om kaoset som rådde på presscampen det dryga första dygnet.

Torsdagen handlade annars mycket om förvirring. Området har byggts om och anpassats för att kunna hantera en förväntat större publik än någonsin. En del förändringar känns märkliga på gränsen till oförståeliga (som den omotiverade avspärrningen mellan festivalshopen och Orion). Det kändes ibland som om all tid gick åt till att lära sig hitta saker man förr visste exakt var de var. Bakåtsträvare, jag?

En enda konsert hade jag sett fram emot riktigt mycket under torsdagen, den med Santigold.

Såg senare Röyksopp som gästades av både Robyn och Karin Dreijer. Kan väl knappast räkna mig till den norska duons större fans, men var ändå nyfiken.

Det var en fascinerande upplevelse att höra hur jublet steg till öronbedövande gränser när Robyn uppenbarade sig för att gästsjunga The Girl & The Robot. Nästintill obeskrivligt. Det är svårt att förstå exakt hur stor Robyn blivit. På fem minuter tar hon över både show och festival och skapar det starkaste minnet av torsdagen. Nästan lika omskakande som uruppförandet av Be Mine på P3 Guld eller konserten i Hultsfred samma år.

Nine Inch Nails gav jag också en ganska rejäl chans. Det lät fantastiskt och jag önskar att alla ljudtekniker kunde vara lika bra som Trent Reznors. Efter ungefär en timme tröttnade jag och gick därifrån. Jag hade tappat fokus på konserten och tröttnat på NiN:s numer ganska jämntjocka hårdrockstoner. Det är synd att han glömt hur man använder ljuden från skrotupplaget.

Idag ska jag se: bob hund, Burst, Depeche Mode och Fever Ray. Det lär bli trångt och hektiskt. Jag ska också svära lite över att Cilihili krockar med bob hund.

Han står där i kvällningen och ångar. En biff. En jock. Naturligtvis får en artist förändras, men det här Nine Inch Nails var inte det Nine Inch Nails jag lyssnade på. Nu är det spända muskler och gruppsång. Det är inställningen som förändrats. Och inställningen avgör hur låten faktiskt levereras. Trent har haft ett drag av återhållsamhet och där har kraften funnits. I det som lurar bakom. Nu känns uttrycket trött utanpå. Som ett jobb.

Tried to save myself
But myself keep slipping away.

Into The Void

Jag tänkte på de där raderna från hans största stund i albumform. Den där skivan som han aldrig riktigt fick ihop hur den kunde fallera på det sätt den gjorde. Det var det bästa han gjort, men allt blev fel ändå. Det var fel tid, fel form och så gick något väldigt fel. Och han blev aldrig sig lik igen.

Jag stod och surade ett tag men bestämde mig sedan för att försöka ge mig hän.
Jag tänkte att jag också måste ge om jag ska få någonting tillbaka. Så jag står och stångas för gammal kärleks skull. Men jag får mest en fadd smak tillbaka. Vi står där långt fram och stångas som män gör. Vi sjunger och kommer i kläm. Och är i vägen och störande för de som inte vill.

Bandet levererar gitarrsolon och det låter stort, brett och manligt. Okänsligt. Nine Inch Nails anno 2009 är ett hårdrocksband med storhetsdagarna bakom sig och de vet det. Det hade varit ärligare att göra det på Sweden Rock, där erkänner alla öppet att de bara tittar nostalgiskt bakåt.

Men det är väl också OK egentligen. It’s a job. Men det ger mig inte så mycket. Jag gillar det bäst när de brakar loss i March of the Pigs, jag gillar det sämst när publiken inte kan klappa i takt till Hurt. Då är det direkt plågsamt.

Bullet levererar.
Foto: David Scherman, Rockfoto.nu

Att Bullet skulle bli torsdagens bästa konsert var nog allt en högoddsare. Förvisso var det inte så mycket annat att hänga i granen den första dagen, men det lilla jag har hört av Bullets heavy metal har fått mig att rynka på näsan.

Men live är Bullet en minst sagt en annorlunda upplevelse. Likt skivan är det är hårdrock rakt igenom, men här bjuds vi på alla de klassiska attributen som läder, nitar och gitarrspel med tänderna. Bullet spelar ut sina kort träffsäkert och publiken bjuds in att delta. Gensvaret låter inte heller vänta på sig.

Den tidigare så irriterande rösten av Dag ”Hell” Hofer är klockren och full av pondus. Gitarristerna och basisten är snudd på kusligt samspelta och poserar gladeligen på rad med instrumenten gungandes i takt till de enkla, men mustiga riffen. Bullet tog chansen att visa vad de går för på scen och gjorde det med bravur. Jag bugar och bockar.

Bäst fungerar de rena poplåtarna i högre tempo och främst spåren från senaste Silence is Wild. Cirkusmusiken och balladerna gör sig inte på samma sätt, trots att tältet skuggar och en oväntad stämning skapas. London! och Dirty Dancing är fantastiska. Avslutande Scandinavian Blonde för tankarna till Queen och det är ungefär där Hyvönen är som bäst.

För den, som jag, som tidigare haft invändningar mot Hyvönens gälla röst och envetna pianobankande är det bara att lyssna igen. Hennes röst har sedan debuten fått ett djup och en styrka som det finns få motsvarigheter till. Med band och arrangemang med driv kan hon till och med få liv på en publik som redan dag två börjar bli sliten av värme och en festival där avstånden verkar bli längre och längre.

Torsdagen innebar för min del en stor portion lugn. Få saker som verkligen lockade, till skillnad från de resterande två dagarna. Röyksopp fyller Apollo till bredden, men lyckas ändå inte riktigt lyfta, trots celebra gäster vid mikrofonen. Någonstans blir det för anonymt och spelningen saknar en röd tråd. Det känns som att man som publik kastas lite hit och dit, fritt fall mellan atmosfäriska blipp och P3-A-rotation.

Första intrycket av Nine Inch Nails är att publiken är betydligt mindre framför Vintergatan än det Apollo som Röyksopp precis avslutat. Den evigt deffade Trent Reznor gör i och för sig vad han kan, men publiken känns motvillig och NIN:s industrirock luktar lätt av utgånget bäst före-datum, trots att Reznor kastar sig ner i scendiket redan i tredje låten. Efter 45 minuter inser jag att jag gäspar och börjar långsamt traska iväg mot tältet. Fredagen väntar.

Men när duon är Torbjörn Bruntland och Svein Berge och gästerna har namn som Robyn och Karin Dreijer behövs det inte. För även om musiken böljar upp och ner precis som på Röyksopps skivor lyfter samspelet mellan den euforiska publiken och den minst lika peppade duon spelningen till något alldeles extra.

Bitvis som när Robyn kliver in på The Girl and The Robot och när duon drar upp tempot och låter beatsen dominera så till den grad att det fullpackade jättetältet förvandlas till ett enda lyckligt armvevande raveparty.

Och då spelar detaljer som att deras låtkatalog egentligen inte är späckad av självklara dansgolvsdängor och att de dessutom lyckas göra en märkligt kort och söndermixad version av genombrottshiten Eple absolut ingen roll.

Den här kvällen fungerar precis allt och med tanke på publikresponsen och trycket skulle nog Röyksopp lätt kunnat fylla en ännu större scen.

Bättre betyg än så är svårt att få.

Hon börjar med några av sina fjösigare låtar som drar mer åt poprock än klubb och beats. Tack och lov går det snabbt över i det hon gör bäst, klubbig basmusik med sing-a-longa-refränger.

Solskenet lyser obevekligt in i tältet och hur mycket jag än försöker kan jag inte flytta mig till den mentala plats min kropp och hjärna skulle vilja vara på när Santigold står på scenen. Ursäkta om jag upprepar mig så snabbt, men känslan är återkommande.

Som bäst är det när hon rullar ut den tjockaste basen som slår små bucklor i bröstkorgen. När hon kör med Brooklyn Go Hard eller Unstoppable.

Med sig på scenen har hon en trummor och bas-duo, en keybaordist/gitarrist/maskinist och två stenhårda körångerskor/danserskor som inte drar på munnen en enda gång under spelningen.

Riktigt uppsluppet blir det mot slutet när hon gör en cover av The Cures Killing an Arab och sen i den allra sista låten bjuder upp ett gäng fans för att dansa på scenen.

Intrycket från albumet kvarstår, Santigold gör sig bättre till beats än som poprockartist. Men hon hade jäkligt fina skor.

Att som första band spela på Vintergatan i hettan sätter dock allt sina spår. Det låter bra, det svänger bra och The Sounds vittjar sin katalog med både nytt och gammalt material, men det blir ändå lite lojt emellanåt. Fullt förståeligt med den överjävliga värmen som dämpar publiken och som endast orkar leva ut stötvis.

Maja Ivarsson och hennes manskap har dock gott om energi och strålar ofta i kapp med den gasande solen. Guldstjärna i kanten för The Sounds för den bedriften och på det stora hela utgör The Sounds en klart godkänd inledning av Arvikafestivalen 2009.

Du kommer bland annat att kunna hitta oss här:

Maria Gustafsson

För mig har inte Arvika gjort några toppbokningar i år. Visst kommer jag se Fleet Foxes, Mars Volta, Röyksopp, bob hund, Joel Alme, Eagles of Death Metal och First Aid Kit, men när allmän dyrkan av Depeche Mode och Fever Ray avslutar fredagskvällen kommer jag dra mig undan. Då väljer jag danska VETO istället för stolpig mjukisrock. Och när KoRn river Vintergatan på lördagen väljer jag sparsam svensk pop med Lowood på Lyran. James Yuill som mer eller mindre inleder festivalen och som står högst på min lista kommer jag inte hinna upp till. Men grattis ni som är där då.

Tomas Lundström

Arvikafestivalen 2009 är ett väldigt oskrivet kort för min del. Det är många akter som jag tänker se som jag inte riktigt vet vad jag ska förvänta mig av, och väldigt få som jag på förhand går i taket över. För första gången ska jag se The Mars Volta, Nine Inch Nails och Depeche Mode. Ett band som jag egentligen har slutat att gilla, ett som jag gillar, men är rädd har passerat bäst före-datumet och ett som jag tror att jag borde gilla. Utöver det ska jag tro på hypen och kika på Adiam Dymott, pliktskyldigast se Eagles of Death Metal, som jag tror kan göra sig bra i festivalformatet och i led med den senaste tiden skägg-fascination se Fleet Foxes. Opeth, Thåström, Korn, The Sounds och Alice in Videoland får åka med av bara farten. Fever Ray är dock min absolut första prioritering, punkt slut. Att de krockar med finfina Burst får ses som en parentes, tyvärr.

Martin Sjölander

Då min chef inte förstår det viktiga med en festival som Arvikafestivalen så får jag nöja mig att avnjuta de banden som spelar fredag kväll och lördag. Förhoppningsvis har jag tillräckligt med ork i kroppen att skaka loss stora delar av kvällen i Oriontältet där Adrian Lux, Style Of Eye och Andreas Tilliander spelar. I övrigt ska jag kämpa som en groupie för att få dricka rödvin och snacka om livet med Elenettes sångare Kalle Berglund.

Mats Guldbrand

Fredagen är tydligen dagen i år. En dag som annars kan skita sig totalt om man råkar vara i närheten av Andromedascenen vid tvåtiden.

Eagles of Death Metal (Fredag 17:45, Apollo)
Även om deras album inte kanske är några direkt fantastiska alster, så ska det bli synnerligen trevligt med jeans, svett och skrev på fredagseftermiddagen.

bob hund (Fredag 19.15, Vintergatan)
En av mina bästa konsertupplevelser är en bob hund-konsert runt milleniumskiftet (jag misstänker dock att bilden av konserten är kraftigt romantiserad så här i efterhand). Att bob hund 2009 ska bli så festligt är tveksamt, men kul ska det bli.

Depeche Mode (Fredag 22:00, Vintergatan)
Uppvuxen med en syster som spisade Speak and Spell, A Broken Frame och allt vad skivorna heter, så har Depeche Mode en särskild plats hos mig. Precis som för många, många andra så kommer nog Depeche Mode att bli höjdpunkten från årets upplaga av Arvika.

Kal Ström

Som vanligt ser jag mest fram emot att bara åka på Sveriges trevligaste festival. Det är likadant varje år, jag vet att det blir bra.

Jag ser mest fram emot att se Fever Ray igen. Klubbspelningen på Storan i Göteborg i våras var fantastisk och det ska bli roligt att se vad de gör med utomhusformatet (de, för live kändes det mer som ett band än som bara Karin själv). Nine Inch Nails måste jag se för gammal kärleks skull och Korn för att bocka av dem. Men egentligen ser jag mest fram emot svenska spelningar; som bob hund (var det så länge sen, verkligen) och Jenny Wilson. Sen kan Röyksopp-spelningen där det i veckan blev klart att Robyn gästar bli kul. Kanske kan vi hoppas på fler gäster?

Och även om jag blev jävligt irriterad av senaste The Mars Volta och sällan gillat dem på skiva är jag sugen på att se dem live.

Martina Nordman
Schemaläggningen inför Arvika känns för en gångs skull ganska hanterbar, och landade till slut på mellan fyra och sex band per dag. Självklar huvudakt är givetvis Depeche Mode. Att Martin Gores befjädrade bebismössa skulle göra comeback är väl att hoppas på för mycket, men Gore kan säkert rota fram något fint ur garderoben dagen till ära. När jag inte står och är alldeles för sentimental till stadiumsynth alternativt befinner mig i åttiotalskoma, tänker jag inte heller missa varken Nine Inch Nails, Röyksopp, Little Boots, DAF, The Field, Style of Eye eller Thåström.

Patrik Hamberg
Jag är inte alls lika nöjd med bokningarna i år som ifjol. Men jag har aldrig sett Depeche Mode live förut och kan inte tänka mig en bättre plats att göra det än i Arvika. Santigold (eller Santogold som hon kallade sig tidigare) är ojämn på skiva, men det överlägset roligaste Galaxen lockat till Värmland i år. Hoppas att jag hinner dit i tid. Lördagen könns inte särskilt upphetsande alls, men om jag är vaken och kvar vill jag nog se Korn. Gillade dem för många långa år sen och har aldrig haft chansen tidigare. Så, varför inte? Det kostar ju inget extra.

Om inget oväntat händer är det ändå helt andra spelningar som kommer att träffa mig hårdast. Det finns en del godbitar jag är nyfiken på, men inte hunnit kolla upp mer noga tidigare (Audionom, Cilihili, Detektivbyrån med flera) och ett par gamla bekanta jag gärna ser igen (bob hund, Burst, Jenny Wilson och Thåström) till exempel).

Och jag hoppats intensivt att TBA på Orion torsdag 21.00 är Wildbirds & Peacedrums.

– Den senaste tiden har en hel del saker hänt i Sverige, som syftar till att kontrollera flödet av information och musik på internet. Vi tror att fri spridning av information är bra och en förutsättning för att informationssamhället och internet ska fortsätta utvecklas, skriver Arvikafestivalen på sin webbplats om tilltaget.

Artisterna i dagens släpp är inga mindre än Eagles of Death Metal, Santigold (tidigare Santogold) samt en kvartett svenska band i form av Tiger Lou, Florence Valentin, Kite och Elenette.

Sedan tidigare är bland andra Depeche Mode, Nine Inch Nails, Thåström och Fever Ray klara för festivalen, som äger rum första helgen i juli.

Utöver dem kommer även Adrian Lux, Palpitation, Poni Hoax och Motor till festivalen, som sedan tidigare ståtar med såväl Depeche Mode som Nine Inch Nails.

Arvikafestivalen passar idag också på att bekräfta bokningar av Jenny Wilson, Joel Alme, Yuksek, Adiam Dymott, Jonna Lee och Nordpolen.

Nine Inch Nails kommer inte riktigt lika högt upp på den där synthskalan som Arvikafestivalens själ kommer ifrån, men som komplement är det mer än rätt.

När Trent Reznor för ett par veckor sen uttalade sig om att det efter stundande turné är dags för en paus på obestämd tid, föll allting på plats. Nine Inch Nails på Arvika har varenda dag de senaste 18 åren känts som en självklarhet, men vår övertygelse har aldrig varit starkare än just nu. N ine Inch Nails på Arvika är episkt, enormt, euforiskt och dessutom kanske det sista vi får se av ett band, som ligger oss så nära hjärtat att vår penna darrar märkbart, när vi nu utannonserar att de headlinar festivalen tillsammans med Depeche Mode.

Arvikafestivalen Nine Inch Nails till Arvika! (2009-03-11)

Och som om inte det vore nog för syntharhjärtana så passar de samtidigt på att göra klart med synthlegendarerna Welle:Erdball samt lite mer moderna Fever Ray, Opeth, First Aid Kit och La Fleur.

Klara sedan tidigare är som bekant bland andra Depeche Mode, bob hund, DAF, Detektivbyrån och Burst.

Därutöver släpptes James Yuill, Mind.In.A.Box, The Mobile Homes, Casio Kids, Lowood och Parken. Sedan tidigare är bland andra Depeche Mode klara för årets upplaga av Arvikafestivalen.

Dessutom kommer italienska The Bloody Beetroots till Värmlandsskogen, ett hajpat namn under fjolåret, bland annat efter sina remixer på Robyn, MSTRKRFT och Timbaland.

Festivalens kärnpublik, syntharna, får också sitt tack vare bokningarna av De/Vision och Diary of Dreams, medan hårdrockarna får hålla till godo med Bullet och popfolket med I Are Droid.

Sedan tidigare är Depeche Mode och Thåström klara för festivalen, som äger rum första helgen i juli.

Depeche Mode spelar i höst in uppföljaren till Playing the Angel. Det nya albumet släpps i april nästa år, innan turnén startar.

Så här se hela turnéschemat ut:

10.5 TEL AVIV, Ramat Gan Stadium, Israel
12.5 ATHEN, Terra Vibe Park, Grekland
14.5 ISTANBUL, Santral Istanbul, Turkiet
16.5 BUKAREST, Park Izvor, Rumänien
18.5 SOFIA, Vasil Levski Stadium, Bulgarien
20.5 BELGRAD, USCE Parc, Serbien
21.5 ZAGREB, Arena, Kroatien
23.5 WARSAWA, Gwardia Stadium, Polen
25.5 RIGA, Skonto Stadium, Lettland
27.5 VILNIUS, Zalgirio Stadionas, Litauen
30.5 LONDON, O2 Arena, Storbritannien
2.6 HAMBURG, HSH Nordbank Arena, Tyskland
4.6 DUSSELDORF, LTU Arena, Tyskland
7.6 LEIPZIG, Zentralstadion, Tyskland
10.6 BERLIN, Olympiastadion, Tyskland
12.6 FRANKFURT, Commerzbank Arena, Tyskland
13.6 MUNICH, Olympiastadion, Tyskland
16.6 ROM, Stadio Olimpico, Italien
18.6 MILANO, Stadio San Siro, Italien
20.6 WERCHTER, TW Classic Festival, Belgien
22.6 BRATISLAVA, Inter Stadium, Slovakien
23.6 BUDAPEST, Puskas Ferenc Stadium, Ungern
25.6 PRAG, Slavia Stadium, Tjeckien
27.6 PARIS, Venue TBC, France
30.6 KÖPENHAMN, Parken Stadium, Danmark
2.7 BERGEN, Koengen, Norge
3.7 ARVIKA, Arvikafestivalen, Sverige
11.7 PORTO, Superbock Super Rock Festival, Portugal

En begränsad upplaga festivalbiljetter släpps den 13:e oktober.