Jag har levt med den här skivan hela sommaren. På senare tid har jag spelat den allt oftare. Men, när jag lyssnar på den drabbas jag av den stora tomheten.

Hur ska jag kunna förklara vad ~ness låter som?

Jag hör så många bra detaljer på den här skivan, men kan inte kommunicera dem. Jag är lika tom som Stockholms Stadion när Café Opera har hemmamatch.

Tänk dig att osvängiga skitbandet Garbage och världens bästa The Hellacopters möttes i en studio och spelade in en skiva, inspirerade av Placebos ”Sleeping With Ghosts”.

Hur skulle det låta? Kanske som den här skivan.

~ness bjuder på nio låtar i det mjukare rocklandskapet. Starka melodier, snygg produktion och ett driv som smittar. Ofta i en lätt elektronisk ram. Eller gotisk. Det går ett stråk av vemod runt den livfulla musiken.

Rebecca Halvardssons starka röst dominerar ljudbilden, kraftfullt uppbackad av en kompakt, men ren, ljudbild av drivna gitarrer, tungt komp och små, knappt märkbara, elektroniska detaljer.

Det låter bra om den här skivan. Väldigt bra. I mina öron kan du kalibrera din stereo efter den. HifiMats öron kanske tycker något annat, men i vilket fall som helst är Jolene Fredricssons produktion imponerande.

Innehållet har vuxit stadigt. Varje låt är ett litet häftplåster. ”Doesn't matter” har med sin rena energikick fastnat hårt. ”Realized” också, tack vare sin tyngd. Luftiga, men lätt bittra ”Standstill” lyssnar jag på ofta, mycket tack vare textraderna:

”Don't like that silly song
Don't like it, no
You keep that record on to remind me, don't you”

Ett ord vi hårdrockare brukade använda på åttiotalet var ”mäktigt”. Det ordet passar in på flera av ~ness låtar.

Om du lyssnar på fantastiska ”No Goodbye” tror jag du förstår. Eller ”Silence”, som för stunden kan få stå för definitionen av power-pop.

Medlemmarna i ~ness lyssnar själva på allt i från The Cure, Kent och Ride till Tool, Ramones och progressiv musik från sjuttiotalet. Ur den blandningen av intryck skapar de sin egen musik.

Musik som många skulle ha glädje av om de fick höra den.

Glöm det där med Garbage och The Hellacopters. Det kanske snarare är Belinda Carlisle och The Hellacopters. Inspirerade av åttiotalet. Eller kanske Garbage ändå.

Jag är fortfarande drabbad av den stora tomheten.
Men, i tomrummet ekar några låtar från den här skivan.

Jag gillar det.