Triphopen är död.

Alla försök att återuppliva den handlar bara om att någon stackare fastnat i en spricka i tiden och inte lyckats lämna mitten av nittiotalet. Tiden då Massive Attack och Portishead var bland de allra största på Bristolscenen och skapade storverk. Gör oss alla en tjänst och låt triphopen ligga begravd i skivhögen på ”b” för ”Blue Lines” och ”d” för ”Dummy”. Rest In Peace.

Äh, lägg av. Än vill jag inte säga att denna gravsten är ristad.

Om ni var nere med triphopen just då, när det ”hände”. När triphopen var som mest levande och alla hyllade den. Då har ni redan hört henne. Londonfödda och Bristoluppvuxna Martina Topley-Bird.

En ung Martina var en uppmärksammad partner till Tricky på hyllade skivor som ”Maxinquaye” och ”Nearly God”. Hon gav Tricky en ordentlig match om vem som väckte mest intresse. Nu har hon fyllt 26 år och är tillbaka med en solodebut. Och nej, jag vill inte acceptera att triphopen ska vara död. Jag förväntar mig fortfarande storverk.

Jag måste erkänna att jag inte blev jätteimponerad när jag lyssnade på ”Quixotic” första gången. Egentligen vet jag inte vad det var jag förväntade mig att få höra. Jag blev inte slagen i huvudet som jag hoppats att jag skulle bli. Men det är en bra debut. Och Martinas späda röst är fortfarande bäst. Jag gillar fortfarande den flummiga och diffusa stämningen skivan kan försänka ett rum i.

Martina och Tricky verkar dela ett intresse för konstiga ord innehållande q och x, som gör att i alla fall jag tycker att ”Maxinquaye” och ”Quixotic” låter som ett syskonpar. Och de båda har inte lämnat sitt samarbete bakom sig helt. Det hörs tydligt när Tricky har ett finger med i spelet. Underbara ”Ragga”, där Tricky har medverkat i produktion samt lånar ut sin stämma, gör mig påmind om hur bra deras två röster gör sig tillsammans. Även Mark Lanegan och Josh Homme från Queens of The Stone Age lånar ut stämma respektive gitarrspel, på ”Need One” som tillsammans med ”Anything” är ett par av de starkaste spåren på skivan.

Egentligen skulle ”Quixotic” lika gärna kunna vara en bortglömd skiva från 1995. Men förlåt, jag tänker inte stämpla den som passé bara för det.

Ni kan tycka att triphopen är död om ni vill. Men det är en skön skiva.