Hårt rockande Wolf från Örebro fortsätter köra på med sin NWOBHM-inspirerade musik på denna uppföljare till uppmärksammade debuten som kom för två år sedan. Hårdrock som låter som engelsk hårdrock från tidigt åttiotal. Iron Maiden är ett band som nästan alltid figurerar i recensioner av Wolf. Judas Priest ett annat.

Och visst är det så att Wolf kör på med sina tvåstämmiga gitarrslingor, ljusa basvandringar och en sjuhelvetes massa pukslag, samt en ride-cymbal som låter fantastisk. Dessutom har Niklas sång utvecklats till en röst många andra skulle vilja ha. Bandet och låter tyngre och mer stabilt.

Wolf kombinerar driv med melodier och lyckas gå i mål med det som andra – jobbigare – band som exempelvis Stratovarius misslyckas med. Wolf låter minst lika bra som de betydligt mer namnkunniga banden gjorde för tjugo år sedan. Genren kanske inte ännu är så trendriktig, men bandet gör sin grej på ett sätt som är omöjligt att motstå.

I am the Devil är rent av en av de bästa köra-fort-som-fan-låtar jag hört.

Det är inte ironi. Det är inte dödligt allvar. Det är bara förbaskat bra.

Sen kan jag inte låta bli att undra hur Örebro lyckas få fram så många tuffa trummisar. Förr hette dom Martin och Bengt och spelade i Motherlode. Nu heter dom Anders, Larzon och Dale, och åker jorden runt med sina band. Imponerande för en lagom stor stad i ett lagom stort land.

Imponerande, som Wolf.